Texten är ett utdrag ur Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Natoförbindelser, Bokförlaget Atlantis 2011.

Telefonsamtalet kom på förmiddagen den 28 oktober 1981 klockan 09.54 enligt noteringen i krigsdagboken. Den ringsignalen ledde till ett uppvaknande för hela svenska folket. Under tio dygn som skakade Sverige kastades vi in i en politisk och militär kraftmätning med supermakten Sovjetunionen. Läget var långt mer kritiskt än vad vi fick reda på under själva dramat.

På svensk sida började det med telefonsamtalet till marinens sjöbevakningscentral vid Örlogsbas Syd i Karlskrona.

–Jo, jag heter Svensson, jag bor på Sturkö, jag skulle tala om att det står en ubåt på grund vid Hästholmen. Vi tror att den är utländsk.

Det verkade otroligt. Det var den första reaktionen vid örlogsbasen på samtalet från fiskaren Ingvar Svensson. Kunde det vara en svensk ubåt? Nej, de var i hamn. Först larmades en räddningshelikopter på F17 i Kallinge utanför Ronneby. Sedan sändes vedettbåten Smyge, ett av flottans allra minsta fartyg, ut. En timme senare var Smyge på väg in mot Gåsefjärden. Där såg de två officerarna ombord, Karl Andersson och Lasse Hellstedt, en svart ubåtssilhuett. Den liknade en Whiskey, vilket var Natos beteckning på denna sovjetbyggda ubåtsklass från 1950-talet. En vindil fick ubåtens flagga att fladdra ut och skingrade deras sista tvivel: vit-blå med röd stjärna samt hammare och skära: Sovjetunionens örlogsflagga. Långt inne på svenskt vatten. Dessutom mitt i ett militärt skyddsområde. Förbjudet för utlänningar.

Klockan 11.12 meddelade Smyge via radion: ”Rapporten bekräftad. SU-Whiskey på grund vid Torumskär.” Ändå var besättningen på Smyge inte helt säker på att sjöbevakningscentralen tog meddelandet på allvar. Men helikoptern som nådde fram samtidigt rapporterade detsamma till basen.

Kvällsposten i Malmö som fått ett tips från Sturkö hann före den militära rapporteringskedjan när de ringde till Marinstaben i Stockholm och begärde en kommentar till ubåten.

–Driver du med mig, frågade Sven Carlsson, chefen för Marinstabens informationsavdelning. När Carlsson därefter rusade ner till försvarsstabens informationschef Jan-Åke Berg och berättade var dennes första reaktion: ”Är du nykter?” Sedan de två fått ubåten bekräftad stormade de in till landets överbefälhavare.

Armégeneralen Lennart Ljung hade varit överbefälhavare i tre år, sedan 1978. Han förde dagbok och noterade: ”En dramatisk dag… Omkring kl 11.30 kom ett iltelegram från örlogsbas Syd med innehåll att en rysk Whiskey-ubåt stod på grund i Karlskrona skärgård. Naturligtvis ett ganska sensationellt meddelande.”

Ljung kollade vilka åtgärder som hade satts igång och ringde kabinettssekreteraren Leif Leifland i UD. Leifland hade dörr direkt in till utrikesminister Ola Ullsten som satt i ett möte om den pågående krisen i Polen:

–Leif knackade på dörren, kom in och talade om det. Vi blev alldeles tysta allihop en lång stund. Men inom loppet av en halvtimme hade Leif samlat omkring sig gruppen som blev kriskommittén, minns Ola Ullsten.

Ljung ringde även statsminister Thorbjörn Fälldin och informerade om ubåten. Fälldin minns: ”Det lät ju fullkomligt osannolikt. Hade jag inte känt igen ÖB så väl på rösten hade jag trott att det var ett skämt.”

Försvaret kontaktade nyhetsbyrån TT och via radions luncheko fick svenska folket klockan 12.40 veta att en sovjetisk ubåt stod på grund i Blekinge. Samtidigt kallade Leifland till sig Sovjets ambassadör Michail Jakovlev. Det skulle bli det första av tretton allvarliga möten med Jakovlev de närmaste tio dagarna.

ÖB Ljung improviserade enligt sin dagbok de första timmarna ”en form av stridsledning” på Försvarsstaben. Det behövdes för ryktet om ubåten gick och hade på förmiddagen nått flygvapnets incidentberedskap, ledd från bergrummet i luftcentralen W2, kallad Svalan, i Mölndal. När jaktledaren under tjugo minuter försökte få ubåten bekräftad av vakthavande befäl på Försvarsstaben så tutade det hela tiden upptaget. Luftförsvaret fick i stället nyheten från Sveriges Radio genom lunchekot.

Under tiden hade kommendörkapten Karl Andersson klättrat ombord på den ryska ubåten. Kapten Anatolij Gusjtsjin hade på tyska förklarat att ubåten hette U137. Karl Andersson visste att ryska Whiskeyubåtar inte hade nummer på 100 och blev misstänksam. Detta var den första av en lång rad oriktiga uppgifter som besättningen lämnade. Ubåtens riktiga nummer var i själva verket S363, vilket kom fram först efter Sovjetunionens upplösning tio år senare.

Ryssarna förklarade att all deras navigationsutrustning var ”kaputt”. Och nu skulle de på eftermiddagen dras loss av sovjetiska bärgningsfartyg som var på väg. Andersson gjorde klart att så kunde det inte gå till: ”Hit får inga fartyg komma och det finns inte tillstånd för sovjetiska fartyg att ens passera gränsen.” Men ryssarna hade andra planer.

ÖB Ljung hade första dagen täta möten med statsministern och på kvällen även med Sveriges statschef, kung Carl XVI Gustaf. ”Fälldin är också införstådd med de kraftiga militära åtgärder som vi har vidtagit men liksom många andra frågande kring orsakerna till att ubåten kunde komma in på svenskt territorium och vistats där under drygt 12 timmar utan att upptäckas från militärens sida. Den första rapporten kom ju faktiskt från en fiskare i området”, noterade Ljung självkritiskt i sin dagbok.

I själva verkat hade en främmande ubåt registrerats redan före grundstötningen. Den 19 oktober inleddes hemliga slutprov med en ny svensk ubåtsjaktstorped (Torped42) som släpptes från helikopter mot en svensk målubåt, Neptun. Under proven upptäckte en av de två helikoptrarna som deltog i torpedproven ett hydrofoneko från en främmande ubåt. Ekot fanns i utkanten av provområdet som låg väster om inseglingen till Gåsefjärden.

Men provkommandot gjorde inget åt inkräktaren utan återvände till basen. Under 1970-talets avspänning hade Försvarsmakten nämligen blivit en ”åtta till fem, måndag till fredag”-myndighet. Svenskt försvar hade fått sänkta anslag, organisationen skars ned och kvalitén skiftade. I Milo Syd, det militärområde där U137 gick på grund, gick personalen på milostaben i Kristianstad inte ens i uniform på fredagarna. 1972 års försvarsbeslut hade inneburit att svensk ubåtsjakt från uthålliga fartyg avvecklats. Uppgiften att skydda import- och exportsjöfart skulle i stället lösas ”med andra medel än militära”. Vilka det var sades det inget om.

–När jag blev marinchef 1978 var det ett dödsbo jag fick ta över – personellt och materiellt. Det var verkligen att börja från scratch, mindes viceamiral Per Rudberg.

Men nu, den 28 oktober 1981, var det allvar. Över Östersjön mötte två spaningsplan från F13 i Norrköping sovjetiska fartyg med kurs mot Sverige. Divisionschefen Jan Andersson flög det ena planet, en Viggen för fotospaning:

”Det ledande fartyget var en modern jagare av typ Krivak. Jag började fotografera men när jag passerade jagaren var det inte som det brukade vara med personal på däck som vinkade och tittade. Jag drabbades av en obehaglig känsla när jag såg att alla luckor var stängda och att ingen människa syntes till på däck. Jag konstaterade att det inte var så hälsosamt att vara så nära som jag var. Jag uppfattade det som att jagaren var beredd för något allvarligare än jag sett vid tidigare möten.”

Den sovjetiske ambassadören begärde samma kväll att fyra sovjetiska fartyg skulle få gå in och hämta hem ubåten.

–Det fanns ju bara ett svar: njet. Det var ju nog illa att den där besättningen och det där fartyget fanns på ett svenskt militärt skyddsområde. Att vi skulle släppa in ytterligare folk, det faller ju på sin egen orimlighet, minns statsminister Thorbjörn Fälldin.

Den svenska regeringen fruktade en fritagning av ubåten på skäret. Statsministern gav order till ÖB att ”instruktionen gäller, håll rent med de resurser ni har”. Instruktionen innebar att en serie åtgärder från varningsskott till verkanseld fick sättas enligt reglerna i IKFN (förkortning för ”Instruktion för krigsmakten vid hävdandet av rikets oberoende under allmänt fredstillstånd samt under krig mellan främmande makter varunder Sverige är neutralt”).

Vid 21-tiden på kvällen hade den sovjetiska bärgningsstyrkan, under ledning av den sovjetiske viceamiralen Aleksej Kalinin, kurs mot svenska territorialvattengränsen. Två robotbeväpnade jagare gick i täten. På svensk sida fanns då i stort sett bara en svensk torpedbåt och två Viggenplan från F17 redo. På Tjurkö bemannades ett fast kanonbatteri som hade stora pjäser med 15,2 cm kaliber. Men batteriets eldledning var nedplockad för underhåll sedan några månader.

–Men vi hade med nöd och näppe vid 21-tiden fått dit en rörlig, och då ultramodern eldledning, minns Rolf Lindén. Majoren Lindén var operativ chef vid kustartilleriet och hade denna kväll inga andra order än IKFN att hålla sig till.

–Det var Blekinge kustartilleriförsvar, våra killar och i någon mån jag som fick hejd på styrkan första kvällen. Ryssarna hade uppfattningen att Tjurköbatteriet inte hade någon eldledning, så det var bara att åka in och hämta den egna ubåten.

Den moderna eldledningen arbetade med tv, laser och radar. Just denna hade också en funktion med hoppande frekvens (för att försvåra störning) som endast fick användas i krig. Men ute till havs stävade den sovjetiska styrkan mot gränsen. Eldledningspersonalen följde det största fartyget och rapporterade till operationsrummet där Lindén fanns. ”Tusen meter kvar till gränsen – tre minuter”. I operationsrummet hade nu all annan verksamhet avstannat, spänningen steg så att personalens gröna fältskjortor blev våta på ryggen av svett. ”700 meter – två minuter”. Då fattade major Lindén sitt beslut:

–Jag tänkte att nu är vi nog i krig. Så i en skriftlig order beordrade jag eldledningen att gå över i hoppfrekvens. Sovjetstyrkan hade 400 meter kvar, minns Rolf Lindén. Han anser att övergången till krigsfunktionen fungerade som en varningssignal om att Sverige menade allvar, vilket räddade många människoliv.

–Därför då hände det saker: inom 30–60 sekunder så stannade styrkan precis vid territorialvattengränsen. Efteråt fick vi reda på att ryssarna sände en signal med innebörden ”det här stämmer inte, vad gör vi nu?”. Att sedan batteriet inte kunde skjuta då på kvällen, det kunde inte ryssarna veta. Men på morgonen klockan 06.00 så kunde vi, säger Rolf Lindén.

Enligt vad en rysk ubåtsofficer uppgett senare så var den sovjetiska undsättningsstyrkans största problem det svenska kustartilleriet eftersom deras beräkningar visade att ryssarna skulle hamna i underläge vid strid.

Den andra dagen på grundet, 29 oktober, gjorde ryssarna en fräck framstöt för att få tillbaka ubåten. Vid middagstid låg den svenska ubåten Neptun i övervattensläge utanför Blekinge på svenskt vatten. Då såg Neptuns besättning hur en sovjetisk militär bogserbåt kom forsande från öster. Bogserbåten struntade i Neptuns signaler att stoppa och manövrerade förbi ubåten. Neptuns fartygschef Björn Hamilton inledde en kapplöpning närmare öarna och lyckades därmed hindra bogseraren att gå in i Gåsefjärden och dra loss ubåten.

Ett sådant försök hade lett till en eldstrid eftersom svenska jägarsoldater nu låg redo på ön närmast ubåten enligt ÖB:s order: ”Var beredd borda ubåten.” Men någon order att borda och gripa ubåtsbesättningen kom aldrig. Det interneringsläger som ställts i ordning i gamla kaserner vid Gräsvik (komplett med sängkläder för sextio internerade och skrivmaskiner för förhörsledarna) användes inte. Regeringen väntade i stället ut Sovjet.

Enligt den politiske officeren på ubåten Vasilij Besedin hade besättningen också sina order vid en stormning: ”Vi skulle med en explosion förinta fartyget tillsammans med hela besättningen!” Han hade förberett sprängningen av ubåten och han skulle själv ha gett ordern. Men Besedin hade antagligen också blivit den som stupade först – för en svensk kula.

–Besedin satt nästan alltid i ubåtstornet. Vi hade honom under uppsikt. Hans rörelser var ganska långsamma. Vi hade honom på 78,5 meters avstånd i kikarsikte hela tiden. Jag hade gett order till en prickskytt, ”Lage”, att om Besedin skulle vidta några åtgärder skulle ”Lage˝ knäppa honom. Besedin var nära döden och skulle inte överlevt länge nog att ge några order om sprängning, mindes jägarförbandets chef Torbjörn Elming.

Men vad Elming inte visste var att ubåten också hade kärnvapen i torpedtuberna. Även om endast de konventionella torpederna sprängts så fanns stor risk att kärnladdningarna skadats. Radioaktiva ämnen skulle då spritts över ett stort område med katastrofala följder.

Den sovjetiska bärgningsflottan växte den 29 oktober till ett dussin fartyg som ankrade utanför territorialgränsen. Dolda ombord fanns flera hundra marininfanterisoldater. De var redo för att med våld frita ubåten klockan 03.00 den 30 oktober. Uppgifterna kommer från en lettisk officer i amiralen Kalinins stab på den modifierade Kashin-jagaren 446. Men endast en halvtimme före fritagningen avblåstes aktionen klockan 02.30. Motiveringen som gavs av amiral Kalinin var att de svenska militära resurserna snabbt vuxit till. Svenskt attack-, jakt- och spaningsflyg hade visat upp sig liksom patrull-, torped- och ubåtar. Att Sovjet verkligen varit berett att gå till våldsam aktion signalerades på förmiddagen den 30 oktober av sovjetiska försvarsdepartementet till Sveriges ambassad i Moskva: ”allt kunde inträffa”.

Regeringen hade gett överbefälhavaren Lennart Ljung order att hålla kvar ubåten och genomföra förhör med besättningen.

Men det tog flera dagar att komma överens med Sovjet. Moskva var upprört över att kapten Gusjtsjin på väg till utfrågningen hade tvingats gå mellan svenska soldater och pressfotografer, vilket uppfattades som en skymf. I Moskva fick Sveriges ambassadör Carl De Geer en utskällning av vice utrikesminister Igor Zemskov, flankerad av en rad höga sovjetiska officerare. Fälldin minns:

–Han hade varit för djävligt barsk och hätsk i tonen och Sverige skulle dyrt få betala för det sätt som man uppträdde efter denna olyckshändelse, eller vad han nu kallade det.

Uppfattade ni det som ett hot?

–Ja, det var inte utan att man kände: vad blir det av det här?

Beslutsamheten hos Fälldin sattes på prov under ubåtskrisens andra vecka.

–Vi hade gruppsammanträde i riksdagen och en vaktmästare kom in, det var telefon till mig. Jag gick ut och då visste ÖB att berätta: ”Vi har sett två fartyg lösgöra sig ifrån den sovjetiska armadan där ute. De har kurs på Karlskrona och det är ett nytt läge. Jag har visserligen fått mina instruktioner, men vad säger du om det här?” Nu var det bråttom. Det var ju ingen tid att rådgöra med någon annan. Då sa jag: ”Håll gränsen!” ”Det är bra”, sade ÖB, ”det är det jag behövde veta!”

Attackviggar stod redo i Ronneby med tunga sjömålsrobotar och väntade på anfallsordern, liksom flottans fartyg. Fälldin återvände in till partivännerna, men sade ingenting om sitt samtal med ÖB. Medan partimötet malde på visste statsministern inte om Sverige nu var i krig med Sovjetunionen. Men det visade sig vara falskt alarm: det var två västtyska handelsfartyg som hade passerat genom den sovjetiska klungan och först tagits för ryska.

Det hotfulla sovjetiska muskelspelet stärkte snarast de svenska politikernas beslutsamhet. Trots att socialdemokraterna drev en hård oppositionspolitik gav Fälldin order till ÖB om att partiledarna Ulf Adelsohn (M) och Olof Palme (S) skulle få samma information som Fälldin själv. I denna inre kärna hölls Fälldin, Palme, Adelsohn och Ullsten fullt informerade. Även om detta var helt informellt påminner mönstret om krigsårens samlingsregering.

–Mitt i all denna spänning var det skönt att erfara att ingen försökte hitta på någon partipolitisk linje. Utan här gällde det att hitta något som var bra för riket, minns Fälldin.

Ubåten drogs loss från grundet av svenska bogserbåtar och förtöjdes längre in i fjärden vid en boj, men fick inte lämna svenskt vatten. Samtalen mellan Sverige och Sovjet drog ut på tiden. Den 23 oktober snappade FRA upp en order till ubåten: ”Rapportera genast de synliga svenska fartygens identitet och positioner.” Svensk militär misstänkte en sovjetisk fritagning/utbrytning och stod redo att gå i strid. Möten hölls med de civila myndigheterna om hur sårade skulle tas om hand på förberedda förbandsplatser i stridsområdet och hur sjuktransporter ut ur det skulle ske. Farhågorna var berättigade, framgår av Besedins bok Inifrån U137 som kom ut tjugoåtta år senare.

På en given signal skulle ubåten vara beredd att bryta sig ut med hjälp av sina torpeder. Högste chefen på S363, var inte kapten Gustsjin, utan kommendören Josif Avrukjevitj stabschef vid ubåtsbrigaden. Avrukjevitj började öva för utbrytning. Men en svensk vedettbåt körde fram och den högste officeren ombord gjorde klart för Avrukjevitj att en utbrytning skulle mötas av en massiv svensk vapeninsats. ”Återigen hade vi hamnat i en situation där allt såg lugnt ut på ytan men där alla svenskar höll fingret på avtryckaren”, minns Besedin.

Ubåten på grundet var en världsnyhet. Men det var också något man på sina håll i Sverige drog på munnen åt och skämtade om den första veckan. För svenska folket blev därför upplösningen på dramat närmast chockartad. Jag var själv med under statsminister Thorbjörn Fälldins presskonferens den 5 november i riksdagshusets stora partilokal. Stämningen den dagen var lätt uppsluppen. Alla förväntade sig att statsministern helt kort skulle förkunna att ubåtsdramat snart var över. Nästa dag skulle ubåten tillåtas lämna Sverige och återförenas med den sovjetiska Östersjöflottan.

Statsminister Fälldin på podiet underströk med sin djupaste basröst att det skett en allvarlig kränkning av Sveriges suveränitet. Sedan kom det:

”Vad som är ännu allvarligare, och vad jag nu för första gången ger offentlighet åt, är att enligt de undersökningar som vi företagit är den sovjetiska ubåten med stor sannolikhet bestyckad med kärnladdningar… Detta gör att det här i själva verket rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget.”

Det blev knäpptyst och alla drog efter andan – man kunde bokstavligen ha hört en knappnål falla. Närmast bedövade satt vi där i någon sekund. Kärnvapen! Atombomber på svenskt område!

Fälldin hade vunnit valet 1976 på sitt kärnkraftsmotstånd och avgått som statsminister 1979 på kärnkraftsfrågan. Han, som jagats av massmedierna, minns hur journalisterna denna dag satt där ”som den snällaste söndagsskoleklass”.

Dagen därpå kunde ubåten bogseras ut och överlämnas till Sovjet. Vid en demonstration på Sergels torg med 6000 deltagare sammanfattade oppositionsledaren Olof Palme nationens känslor:

”Det gick en isande vind över landet i går!”

Misstankarna om kärnvapen ombord hade väckts tidigt hos Försvarets forskningsanstalt, FOA. En första mätning av radioaktiviteten gjordes i mörkret den 29 oktober av Lars-Erik De Geer och några medhjälpare i en liten båt med utombordare.

Klädda i regnställ, och med mätaren i De Geers hand gömd innanför rocken, närmade de sig fören på ubåten. Deras mätinstrument visade plötsligt 8–9 gånger högre värden än normalt. I samma ögonblick kom sex-sju sovjetiska matroser rusande, skrek och viftade med sina Kalasjnikov.

Först 25 år senare fick De Geer reda på att den politiske officeren Vasilij Besedin som var ansvarig för ubåtens vaktstyrka osäkrade sin pistol, siktade på De Geer och kramade avtryckaren halvvägs. Men Besedin hejdade sig i sista ögonblicket: ”mitt skott kan bli en signal som utlöser eldgivning från stranden och därmed kanske inleder en stormning av ubåten”, tänkte han.

–Hade jag då vetat att jag var så nära att bli skjuten och att vi skulle hitta kärnvapen hade jag väl varit så nervös att jag tappat grejerna, säger Lars-Erik De Geer.

Nya mätningar av radioaktiviteten med bättre utrustning genomfördes. De Geer och hans kolleger arbetade dolt för ryssarna ombord på en av de tullkryssare från Kustbevakningen som låg förtöjd intill ubåten. Den 31 oktober fick forskarna visshet. Under några dagar var detta också Sveriges bäst bevarade hemlighet.

–Det dröjde ju ganska länge innan vi släppte ut det. Vi var ju rädda för att det skulle bli panik i Blekinge, minns Ola Ullsten.

Men skeptikerna undrade – inte kunde väl ryssarna ha kärnvapen på en så gammal skorv? FOA:s då hemliga beräkning var att ubåten hade 1–2 kärnladdningar på babords sida med en sprängkraft på 5–10 kiloton. Det kan jämföras med bomben över Hiroshima som var på 15 kiloton. Efter kalla krigets slut har De Geer fått bekräftat att två kärnvapenladdade torpeder funnits i de två tuberna på babords sida.

Men att beskedet om kärnvapnen på U137 ifrågasattes 1981 säger egentligen mer om svensk oskuldsfullhet och okunskap än om sovjetisk kärnvapendoktrin. Vid ett krigsutbrott skulle Sovjet och Warszawapakten starta en blixtoffensiv mot västeuropa understödd av kärnvapen. Östtyska dokument visar att 1977 fick sovjetiska Östersjöflottan i en övning sig tilldelat hela 157 kärnvapen. Kärnvapentorpeder och andra kärnvapen skulle sättas in omedelbart. Hundra sovjetiska atomvapen var avdelade för Natos sjöstyrkor och mindepåer i Öresund och Stora och Lilla Bält samt mot deras högkvarter i danska Karup. Därefter skulle tio kärnvapen sättas in vid landstigningen på Själland och 42 kärnvapen sättas in i Västerhavet och på Jylland.

Enligt Besedin på U137 hade torpederna ombord nya stridsspetsar: ”Det var speciella kärnladdningar som skulle sättas in mot förutbestämda mål.”

Varför gick då U137 på grund vid Torumsskär i Blekinge skärgård den 27 oktober 1981? Den politiske officeren Vasilij Besedin skriver i sin bok Inifrån U137 att ubåten hade ett hemligt specialuppdrag. Som politruk verkar han veta ganska lite om hur man kör en ubåt och han nämner aldrig vad specialuppdraget var – han kanske inte ens har varit invigd i det. Specialuppdraget förklarar också varför högsta officer ombord inte var kapten Gusjtjin utan stabschefen vid ubåtsbrigaden, kommendör Josef Avrukjevitj som hade ”stor erfarenhet av att genomföra ubåtsuppdrag”.

Troligen hade ubåten ett uppdrag inne i Gåsefjärden som var dess mål. Besedin antyder det: ”ubåten girade åt styrbord och gjorde en exakt sväng som man bara borde kunna göra om man kände till hur farleden var markerad på svenska sjökort”.

Att ubåten hade ett hemligt uppdrag styrks också av att FRA natten 24–25 oktober snappade upp meddelande mellan ubåten och hemlandet med ett kodord till ett orderkuvert. Sådana orderkuvert fanns på de sovjetiska ubåtarna med order för en rad olika beredskaps- och krigssituationer. När en ubåt fick meddelande med ett visst kodord tog chefen fram det kuvert som var märkt med kodordet, öppnade kuvertet och följde den order som låg förberedd. Uppdraget kan ha varit att hämta eller lämna någon eller något. Eller helt enkelt att undersöka fjärden. Tidigare samma höst hade Kustartilleriet övat att lägga ut och ta upp en minering just här – kanske en kontroll av om ny utrustning installerats.

Gåsefjärden var heller inte vilken vik som helst. Där fanns förtöjningsplatser för den svenska flottans ytattackfartyg. Där skulle de i krig kunna ligga framskjutet för att snabbt gå ut och slå till mot en fiende. Fjärden skyddades av två linjer med minor, en inre och en yttre. Ubåtens felmanöver inne i den trånga fjärden gjorde att den grundstötte mitt emellan dem.

In i själva Gåsefjärden finns det en militär led, utmärkt med vita ensmärken. Kanske var det just denna militärled som vilseledde U137:s besättning den sista biten. Ubåten kom fel, hamnade på grundet och utlöste 1980-talets svenska ubåtskris.

08-13 56 36, mikael.holmstrom@svd.se