Vad händer när hjulen snurrar allt fortare, och många människor knäar under hårda krav och ökande press från arbetsgivarna?
”En del märker att jag orkar inte med, jag hänger inte med i tempot, jag klarar inte den högt uppdrivna produktiviteten”. Så förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt nyligen varför sjukskrivningarna exploderade under den förra regeringen.
Att hög produktivitet är ett problem är ingen självklar moderat ståndpunkt. Men Fredrik Reinfeldt använde samma argument i en partiledardebatt ett drygt halvår före valet.
Den dåvarande oppositionsledaren talade om en hiss som åker nedåt med alla som slås ut från arbetslivet.
”Där åker de som märker att de inte får plats i den produktivitetsdrivna ekonomin” sa Reinfeldt och nämnde 50-åringar som inte räknas in, ungdomar utan erfarenhet och alla som är lite sjuka ibland och sorteras bort.
Stressen och de allt högre kraven har skapat ”tvåtredjedelssamhället om ni vill kalla det så” förklarade Fredrik Reinfeldt och ställde ut ett löfte om förändring. ”Vi kommer att skapa en tillväxt som bärs av att fler får jobba”.
Ett år efter valet är uppdraget verkställt. Tillväxten är god, sysselsättningsökningen imponerande och produktivitetsökningen har helt stannat av.
Ekonomer brukar hävda att tillväxt kan skapas på två sätt: genom att vi jobbar mer eller genom att vi jobbar mer effektivt.
Det senare är detsamma som ökad produktivitet, vilket präglade svensk ekonomi under början av 2000-talet när Sverige tävlade med USA om den snabbaste produktivitetsökningen.
Men tillståndet har nu alltså förändrats drastiskt. Ekonomerna hade väntat sig att produktiviteten skulle sjunka, men inte så snabbt och så mycket.
”Normalt brukar det vara så att när det är många nya som får arbete mot slutet av en uppgång i konjunkturen sker arbetet lite mindre effektivt, det vill säga tillväxten i produktiviteten går ned” sa vice Riksbankschef Irma Rosenberg i ett tal i måndags och fortsatte:
”Att det skulle ske är något som vi har sett framför oss en längre tid, däremot inte att det skulle ske så tidigt och så snabbt som det faktiskt har gjort”.
Hon konstaterade att ”risken finns att svackan blir långvarig” med starkare kostnadstryck (ineffektiv produktion är dyrare) och inflation som följd. Och när Riksbanken är inblandad är hotet alltid detsamma: räntehöjningar.
Finansdepartementet söker förklaringen i en bilaga till budgeten och skriver att den snabbt minskade frånvaron kan ha inneburit att företagen under en tid har haft för många anställda. Och noterar att regeringens arbetsmarknadsreformer innebär att ”individer med lägre genomsnittlig produktivitet blir sysselsatta”.
Ingen förklaring anses tillräcklig, men departementet gör en i-värsta-fall-prognos över vad som händer om svackan inte är tillfällig.
Slutsatsen är att det skulle få ”betydande effekt på svensk ekonomi” och att den årliga tillväxten skulle sänkas med knappt en halv procentenhet fram till 2010.
När moderaterna angrep ”den produktivitetsdrivna ekonomin” före valet var det ett sätt att kritisera huvudmotståndarnas samhällsbygge. Socialdemokraterna hade skapat en hård ekonomi där de som inte hängde med slogs ut och placerades i offentliga försörjningssystem.
I det nya moderatstyrda Sverige skulle människor som levt i utanförskap få plats på arbetsmarknaden, även till priset av en något svagare ökning av produktiviteten.
Delvis kan Fredrik Reinfeldt hävda att utvecklingen följer planerna alltså. Men det var förstås inte meningen att produktivitetstillväxten skulle tvärnita, och Riksbanken börja famla efter tjänstevapnet.
