Egentligen är det nog rätt obegripligt för alla engagerade folkhälsoaktivister och dito politiker och myndighetspersoner: varför i all sina dar inte alla ställer upp på massvaccinering. Det borde vara självklart för att skydda sig själv och hjälpa andra. Och dessutom borde ju budskapet ha gått fram eftersom uppmaningen till vaccinering upprepats så många gånger, så länge och med alla tänkbara argument.

Kampanjen har i realiteten varit såpass hårdför och ideologisk att ingen tillåtits att ifrågasätta den officiella linjen. Att göra det anses inte bara oansvarigt utan också illasinnat och osolidariskt mot medmänniskor. Styrkorna har sålunda effektivt samlats in och kritiska röster tystats. En vettig diskussion har knappt gått att föra.

Men så enkelt är det inte. Enkäter i Sverige och flera andra liknande västländer ger samma bild. Många - ofta omkring hälften - av den vuxna allmänheten inklusive sjukvårdspersonal tänker inte vaccinera sig. De är tveksamma och osäkra eller direkt avvisande.

”Motståndarna” till vaccineringen består av flera synnerligen aparta grupper. Från de mest extrema konspirationsteoretikerna på nätet till mer sofistikerade tvivlare i den akademiska världen och bland sjukvårdspersonal.

En undersökning, gjord av Harvard-universitet i USA, pekar ut de två viktigaste invändningarna. Vaccinet har hastats fram och inte hunnit testas tillräckligt och sjukdomen är mild och inte särskilt farlig för de flesta.

I en ledare i veckans nummer av den vetenskapliga tidsskriften Nature uppmanar regeringarna och andra ansvariga att ”respektera” människornas tvivel och vara totalt öppna i informationen om vaccineringarna. Nature varnar för att allför övernitiska och ensidiga budskap riskerar att öka motståndet hos dem som redan är skeptiska och ambivalenta. Inte peka med hela handen alltså, inte överdriva och inte larma i onödan.

I Sverige har den minskande smittspridningen i kontrast till tidigare lanserade skräckvisioner krånglat till det för mobiliseringen inför den stora massvaccinationen. Det har redan lett till att fler är tveksamma till vaccinering.

Hoppet om att öka antalet ja-sägare ställs nu till de omfattande och sannolikt mycket dyrbara annonskampanjerna som dras igång över hela landet. Kampanjen syns redan på Stockholms gator, torg och tunnelbanor.

Men är starkt förenklade reklambudskap verkligen rätt sätt att vinna ett förtroende som uppenbarligen inte finns hos så många?