Jag missar Bokmässan i år, flänger inte runt bland montrar och föredrag med mer eller mindre intressanta, lysande, halvtråkiga, överskattade eller folkkära författare. Deltar inte i debatter. Missar den djupgående personinformation som stavas skvaller. Just barskvallret runt midnatt på hotellen Gothia och Park Avenue utgör en viktig fond till det svenska kulturlivet. Det är där debattämnen tar fart eller självdör, under förutsättning att någon minns vad som blev sagt också morgonen efter.

Själv befinner jag mig en bra bit söderut. Utomhus. Bland äpplen. Därtill så påpassligt klädd i den lilla röda hatt – fyndet från Kiviks marknad – som Mona Malm bar i filmen Höst i paradiset, den som spelades in just på Äppelmarknaden i Kivik. För det är den marknad som också firas just denna helg.

Framför den enorma tavla bestående av enbart äpplen, skapad av konstnären Emma Karp Lundström än en gång, trängs folk som lyssnar på artister presenterade av Lasse Kronér som lämnat böckernas Göteborg för Sanna Nielsen, Dan Hylander och lådor med nyskördad Österlenfrukt. Måhända smyger jag mig undan röran, går längst ut på hamnpiren, drar ner hatten och tänker på Karlfeldt. Det är han, Erik Axel, som skrivit dikten som börjar:

Nu är den stolta vår utsprungen/

den vår de svaga kalla höst.

Vad är det han försöker säga; att han själv står stark och styrkt när sensommar går över till hösttrött återhämtning, när vi andra – från översocialiserade storstadsbor till ensliga björkar i ett skogsbryn – kan coola ner oss och invänta vintermörkret, fritt från krav och förväntningar.

Hallå Karlfeldt, även om du av ren nyfikenhet svävat in på bokmässan i Göteborg kanske vi kan småprata lite om oron att det skulle vara ett svaghetstecken att längta efter september. Att man alltså borde tiga om sin fallenhet för utblommade pioner och gulnande höstlöv jämfört med en sprittande vårdunge där saven stiger och göken äntligen slagit ut i väst.

Jo, som ung, det minns jag bestämt, var det våren som jag längtade efter. Inte för att några löften var givna, verkligen inte. Men vi tog liksom för givet, Berit och jag, att lyckan och skönheten skulle följa med vårsolen. Vi hoppades åtminstone bli så solbrända att vi kunde klä oss i vitt på valborgsmässodansen. Det var en bra början, enligt vår tummade teori. Varje vår grusades förstås våra förhoppningar och allt blev som Karlfeldt redan skaldat: Du dansar, bleka ungdom.

Att lyckan inte kan beställas, ens på våren, tillhör de erfarenheter som livet prackar på oss. Snarare drabbar den oss som en plötslig glädje när vi minst anar, passerar som en ilning när vi ser på en älskad människa, återuppstår efter en sjukdomsperiod – eller vaknar en alldeles vanlig lördagsmorgon.

Numera känner jag oftare septemberlycka än glädjeil i maj. Men kom inte och säg att det är svaghetstecken. Även om ingen väl kan utesluta att det, också, hör samman med åldrandet. Vänta, vad viskar Karlfeldt från sin evighet? Nu rullar hans ord in i Kiviks hamn: Snabbt jagar stormen våra år.