Det var hans fru som svarade i telefonen i Paris när Horace Engdahl fick tag i paret fem minuter i ett i går eftermiddag. Jean-Marie Gustave Le Clézio, 68, själv satt och läste när han fick beskedet att han blivit årets Nobelpristagare i litteratur.

SvD var på plats i Paris i går eftermiddag när Le Clézio mötte ett hundratal journalister vid en kaotisk presskonferens i förlaget Gallimards lokaler.

– Det är en oerhört stor ära att få detta pris, sa han.

På väg från Sydkorea, där han undervisar vid ett universitet, till Kanada,mellanlandade han i Paris. Iklädd mörk kavaj och med ett samlat uttryck i ansiktet, svarade Le Clézio på den samlade världspressens frågor på engelska, franska och spanska.

På frågan om han tyckte sig vara värd priset svarade han:

– Förmodligen.

I går morse medverkade Le Clézio i fransk radio. I videoklippet på France Inters hemsida syns hur han skruvar på sig och ler lite försiktigt när han får frågan om han tror att han ska få Nobelpriset i år.

– Jag avvaktar. Men visst, varför inte? Det är ett mycket fint litteraturpris och som författare tror man ju alltid på litteraturpriser, svarade han.

Le Clézio har gett ut ett 40-tal verk på franska. Senast i raden, Ritournelle de la faim (Svältens visa), är ett porträtt av en ung kvinna som bygger på hans egen mors liv.

Le Clézio föddes i Nice 1940. Han gjorde en uppmärksammad debut som 23-åring, med romanen Rapport om Adam, men började skriva redan i sjuårsåldern.

När han var åtta år reste han tillsammans med sin mor och sin äldre bror för att leva med fadern, militärläkare i den brittiska armén, i Nigeria. Det var första gången han träffade sin pappa.

De två barndomsåren i Afrika har präglat hans författarskap. ”Vad hade det blivit av mig utan Afrika?”, frågar han sig i boken Afrikanen.

Le Clézio har gjort sig känd som en av Frankrikes störste författarnomader, genom långa ökenvistelser, perioder med tuareger i Sahara och med indianer i Panama.

Sedan 1990 bor Le Clézio och hans hustru omväxlande i Albuquerque i USA, på ön Mauritius samt i Nice.

Svenska Dagbladets dåvarande kulturchef Carl Otto Werkelid intervjuade honom när han besökte Sverige i februari i år. Le Clézio beskrev då sitt skrivande som ett sätt att lura döden.

– Om jag skriver dör jag inte, brukar jag tänka. Trots att jag vet att jag lurar mig själv – dö kommer jag ju att göra, sa han då.

Carl Otto Werkelid beskriver honom som försynt, en diskret iakttagare.

– Han markerar sitt oberoende ganska mycket, bland annat genom att alltid gå klädd i sandaler, även på middagar. Jag tror inte det är något utstuderat, han bara är sådan. Han är en ödmjuk person i högsta grad, säger han.

Alexandrina Nistor, litteraturattaché på franska ambassaden i Stockholm, gör en liknande beskrivning av hans personlighet.

– Han är mycket angenäm, lite blygsam, säger hon.

Även om han inte är en vän av stora banketter lovar Le Clézio att komma till Stockholm för prisutdelningen i december.

– Sverige är ett kyligt land, en kylans kultur, men man möter en generositet och en spontanitet som också är rätt märkvärdig, sa han vid presskonferens i Paris i går.