PERSPEKTIV | Våld och dubbelliv
Säkerhetssalen i Umeå polishus är inte större än ett ordinärt klassrum. Klockan 10.18 i går leddes Niklas Lindgren in, tätt efter sin försvarsadvokat Leif Silbersky. Med uttryckslös min kastade han en hastig blick längs de två bänkrader där journalister, rigoröst säkerhetskontrollerade, köat för att få plats. Två av de bruna karmstolarna var reserverade för hans anhöriga. Ingen kom.
För Umeborna får en snart åttaårig mardröm äntligen sin upplösning. För Niklas Lindgrens anhöriga har mardrömmen just börjat. Alla som känner till hans familj, hans släktingar och vänner, talar om den totala chock som samtliga fick när de insåg att han var den efterspanade och hatade Hagamannen.
Han har beskrivits som helyllekillen som efter midnatt förvandlats till varulv, till ett monster som kastat sig över oskyldiga kvinnor. Nu sitter han några meter framför mig, klädd i sladdrig, urtvättad, tröja, häktesoverallbyxor och de omtalat små fötterna instuckna i gröna plasttofflor. Hans ansikte är hårt och slutet. Hans blick är riktad ner mot det åtal som chefsåklagare Annika Öster på andra sidan salen läser upp. Inte en min rör han när hon preciserar gärningsbeskrivningar som ”med en hand tagit ett strupgrepp på henne” och ”genom våld tilltvingat sig samlag”. Bara hans lätta rodnad avslöjar att situationen kan kännas svår, skamlig.
Långa stunder känns han mest som en stentuff kille som kallats in till rektorn, väl medveten om att han begått hemska saker. Även om han förnekar mordförsök. Försvarare Silberskys bestämda skånska knattrar över det fula plastgolvet.
Ett av mysterierna har varit hur Hagamannen, omnämnd som kort och spenslig, rent fysiskt har klarat av att utföra det bestialiska våld som han nu åtalas för. Därtill berusad. Men Niklas Lindgren är ingen vekling. Hans armar är muskulösa, händerna kraftiga. Genom åren har han byggt på sitt hus, jobbat som plåtslagare – och bankat ut gamla krockskadade tyska bilar som han sålt vidare. Sånt ger muskler. Dessutom har han gillat öl. Under den sladdriga tröjan märks magen.
Niklas Lindgren är inte heller ”en vanlig man”. Att han enligt det rättspsykiatriska utlåtandet inte är psykisk sjuk betyder inte att det omvända gäller: Att normala män våldtar eller försöker mörda kvinnor. Män är inga djur, rent generellt.
Niklas Lindgren är inte ens en ”vanlig” våldtäktsman. De förgriper sig på kvinnor som de känner, inomhus. Nu talar till och med experter om ”ett unikt fall”. Inte för våldet han utövat, för det har andra män också varit kapabla till. Mer för att han kunnat leva dubbelliv så länge.
Det enda vanliga med Niklas Lindgren är att han ser ut som en kortsnaggad, 33-årig man med hyfsade armmuskler – och att det mörker som finns inom honom, det raseri som måste finnas lagrat någonstans, inte syns. Utanpå.
Serievåldtäktsmän är inte prickiga eller randiga. Det hade underlättat.
Under de närmaste dagarna kommer vi att få veta om hans minnesluckor är lika omfattande som under polisförhören. När chefsåklagaren citerar några av de grövsta gärningarna ”våldet har orsakat punktformade blödningar och återkommande perioder av medvetslöshet” kastar han en hastig blick på henne. Och kniper med tårna i de gröna sandalerna under bordet.
När han äntligen börjar tala har vi journalister fått lämna salen. Resten av rättegången, som beräknas pågå till den 29 juni, sker bakom stängda dörrar. Även om han bara döms för våldtäkt kan straffet bli fängelse, i upp till 14 år. Det är den tid det tar för hans två barn, idag sex och åtta år gamla, att hinna bli vuxna. Utan en pappa.
