Sensommarsolen skiner in på stor rund matta i superfräscht klassrum i blonda toner. I mitten sitter Sara Pettersson och läser om ”Slarvmalin” för vetgiriga sexåringar med spring i benen. Det är fjärde skoldagen i nybyggda annexet i Alviksskolan i Bromma, en skola som andra men ändå inte.
- Så här fint skulle alla barn få ha det, säger hon och visar runt bland stojande barn.
Sara Pettersson har börjat skolan för andra gången i sitt liv. Det här gången på andra sidan katedern. Första mötet med klassen gick bra. Det blev väl godkänt.
- Jag fick bra kontakt med barnen och blev accepterad från början, säger hon och ser lättad ut.

Fast tiden före var pirrig och mycket sömn blev det inte, särskilt inte natten innan skolan startade, medger hon.
- Det är inte själva undervisningen som är jobbigast, det är kontakterna med föräldrarna och allt runt omkring, säger hon.
Nu har pirret lagt sig - vardagen kan börja.
Oliver, Rebecca, Belen, Sandra, Felicia och Emma slingrar runt på mattan medan de lyssnar på
historien om Malin som rapar, petar näsan och inte vet hur man ska uppföra sig.
- Jag vill lära barnen hur man umgås och är med andra, men jag vill också få dem att våga, stimulera deras kreativitet, säger Sara Pettersson.
Runt halsen bär hon en liten mikrofon. Längs golvet finns inbyggda slingor som förstärker ljudet av hennes röst.
Barnen i förskoleklassen i Alviksskolan är alla hörselskadade och behöver extra språklig stimulans. Handikappet gör att de inte hunnit lika långt som andra barn. Barnskötaren Katarina Farge tecknar i luften samtidigt som Sara läser. Då och då stannar hon upp och förklarar ord.

- Jag har ett extra hjärta för barn med särskilda svårigheter, säger Sara som förklaring till att hennes första jobb som lärare blev just här.
Klassen hon och kollegan delar ansvaret för är liten, bara 15 barn. Hennes dröm är att kunna följa barnen hela vägen upp till mellanstadiet.
- De är som svampar, suger åt sig allt. Det känns som om jag skulle kunna lära mina elever hur mycket som helst.