Precis när jag lutar mig fram för att ta in Lisa Nilssons förvandling från manisk upprymdhet till koftklädd hopplöshet på Stockholms stadsteaters stora scen puttar maken mig på armen, uppmärksammar att där till höger har Dan Ekborg vandrat in med tunga steg. När applåderna efter premiärföreställningen av Next to normal klingat ut – det tar avsevärd tid - finns det andra kvar, ekot av makens viskande undran hur jag har det med överblicken. Med tanke på min förmåga att rikta all kraft, all uppmärksamhet, på det som finns framför mina ögon. Om det sedan är ord eller människor.

Min spontana reaktion är försvar, förstås. Nog kan jag ta in både perspektiv och större sammanhang trots alla års träning på fokusering, den som började när vi en gång var tre klasser som samsades om samma skolsal och utvecklats på redaktioner där vi sitter klistrade intill varandra, skrivbord vid skrivbord.

Sen hittar jag skon. Mitt på Götgatsbacken ligger en välputsad högersko som gjord för den man som haft alltför bråttom ut på dans och fest och tjosan. Men nu är det tisdagsmorgon...

Jag ser, jag stannar, jag håller på att bli överkörd, påkörd – men jag är förlorad i olika fantasihistorier om hur skon hamnade där på asfalten. Vore jag författaren Lydia Davis hade jag väl redan skrivit en novell.

I senaste tv-programmet Babel talade hon om sin förkärlek för just detaljer. Att titta nära, syna noga. Hon sa att det berodde på något så enkelt som att hon är närsynt. Då får man svårare för de stora sammanhangen.

Och jag som knappt har mer än ledsyn på höger öga…

Nu sitter jag här och det är bokmässa i Göteborg och äppelmarknad i Kivik och jag är varken på ena eller andra stället. Jag är kvar i Stockholm. Jag glor på en sko. Sen byter jag fokus, ser ett nyhetsinslag på tv om att andelen unga vuxna som inte klarar sig själva ekonomiskt har ökat med 50 procent. Så många har alltså ingen möjlighet att påbörja de liv som ska vara deras egna. Och i andra änden finns förhoppningen att människor ska jobba vidare tills de är 75 år, minst – samtidigt som arbetsplats efter arbetsplats slimmas till XS-storlek och helst ser att 60-plussare går i pension eller tar avgångsvederlag, så fort som möjligt.

Det är den ekvationen vi har svårt att få ihop, vi närsynta.

Späckhuggarperspektivet ger föga tröst: På mitt nattduksbord ligger artikeln, från SvD 19/9, om att förklaringen till att så många späckhuggarhonor blir gamla, upp till 90 år, beror på att deras söner behöver dem. Det är mammorna som stöttar späckhuggar-spolingarna när de ska hitta honor i andra flockar. Utan mammor ökar dödsrisken fjortonfaldigt för hannar över 30 år.

Jag tänker på Sixten, på Arvid och Gösta och de andra hemmasönerna på min barndomsö. De som blev kvar hos sina mammor, följde dem till kyrkogården – och sen satt där ensamma med en kopp kokekaffe på ett smuligt köksbord.

Att det skulle vara mammapysslandet som håller liv i både oss själva – och våra åldrade söner – fram till tidens slut kan väl ändå inte vara ens next to normal.