Det knepiga med nationalismen är att den är som alkoholen, sund och trevlig i små doser, men en katastrofal drog i större portioner. Starkt omdömesdödande. Det har vi fått flera exempel på den senaste tiden både utomlands och här hemma i det ”vänaste land uppå jord”, som det heter i nationalsången.

Jag ska inte fördjupa mig i den pågående eurokalabalikens orsaker –det gör min kollega Rolf Gustavsson så mycket bättre – bara göra reflektionen att de politiska ledarna inom EU verkar ta sig några rejäla stänkare ur den nationalistiska flaskan innan de träffas för att låtsas agera för allas bästa.

I Sverige skåpsuper vi nationalism i ganska vida kretsar, men det är Sverigedemokraterna som står för det stolt och öppet redovisade superiet. I Bollnäs fyllesnackade således en lokal SD-ledare i förra veckan om att islam borde förbjudas i Sverige:

”Egentligen är det ju religionsfrihet, men han är så avvikande den där religionen så han bör inte få förekomma i Sverige. Han far illa med folk …”, sa Pär Norling till SVT.

Hm, skulle det vara i motsats till kristendomen, då?

Det behövs inte mycket studier av gammal och ny historia för att inse att den där kristendomen, ”han” har också farit illa med folk. Men det är ingen typisk bild för någondera religionen eller dess utövare.

Sedan stod det inte på förrän en lite tyngre SD-are, gruppledaren i Västra Götalandsregionen Patrik Ehn, svepte en rejäl nationalistgrogg och förklarade att Ungern är ett föregångsland på kultur- området därför att där måste kulturchefer på landets institutioner följa de politiska målen, ”värna den nationella identi- teten” och ”lyfta fram historien”. Gör de inte det får de sparken.

Så ska vi ha det i Sverige om nationalalkoholisterna får bestämma. Skål!

Vi samlas till helsvenska kulturkvällar där vi dricker Renat och Carlshamns flaggpunsch. Tack vare nationalregeringens ingripande säljer Systemet inte längre en massa konstiga utländska vin- och spritsorter vilkas namn man inte kan uttala.

Vi sjunger Tre trallande jäntor och Jag trivs bäst i öppna landskap innan vi går och ser en nytvättad pjäs om Karl XII:s hjältedåd där han slår ihjäl utlänningar i parti och minut.

Det finns för övrigt en annan sak som stämmer bra med alkohol som metafor för chauvinism. Ett alltför hängivet bruk bottnar ofta i bristande självförtroende. Man har ett behov av att morska upp sig och skapa sig en trängre, hanterbar verklighet som varken kräver nyfikenhet eller tolerans.

Fast hela tanken att den dynamiska svenska kulturen eller det levande svenska språket, båda i ständig dialog med omvärlden, skulle vara hotade av utrotning är en tvångsföreställning hos dem som tittat alldeles för djupt i den blågula flaskan.De odlar en bunkermentalitet där hela omvärlden är lika ond som obegriplig och framför allt inte svensk. Det bekväma med den attityden är att snart sagt alla ens problem och farhågor kan skyllas på utom- stående fenomen och människor.

Den sortens nationalism behöver en nykterhetsrörelse.