Foto: Lars Pehrson
För första gången sedan den friande domen i Solna tingsrätt i oktober berättar nu narkosläkaren om sina upplevelser och tankar kring rättsprocessen.
En rättsprocess som blev mycket uppmärksammad i medierna, hårt kritiserad från läkarkåren, och som kom att pågå i nästan tre år.
– Eller 984 dagar, som det var från att jag greps till det att domen vann laga kraft. Det är väldigt långa dagar i ett sådant sammhang. 984 dagar som åklagare och RMV (Rättsmedicinalverket, SvD:s anm.) stulit från mig, säger narkosläkaren i den omfattande intervjun med Läkartidningen.
Den 57-åriga narkosläkaren säger i intervjun att hon orkar att berätta öppet om sina upplevelser, men att hon fortfarande vill vara anonym. Hon vill inte leva med ”en stämpel i pannan”.Framåt är att komma tillbaka så gott det går till mitt gamla liv.
Den 57-åriga narkosläkaren till Läkartidningen.
Läkaren greps först på sin arbetsplats i mars 2009.
Tiden som sedan följde beskriver hon för Läkartidningen som en Kafkaliknande mardröm med forsknings- och förtroendeuppdrag som abrupt avslutades, journalister som jagar henne i hemmet, okända som skickar hotbrev och vandaliserar hennes bil – och förhörsledare som inte förstår henne när hon förklarar vårdrutiner.
– Var finns rättssäkerheten? Min advokat och jag överklagade och skrev papper, skrev och skrev... Under de här två åren och nio månaderna så har jag väl jobbat i snitt snäkert 20-30 timmar i veckan (...) Det har varit ett jättejobb, säger hon till Läkartidningen.
Mer än tre år hade då gått sedan ett gravt hjärnskadat spädbarn dog Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. En extremt hög halt av narkosmedlet tiopental påträffades senare i barnets kropp – och misstankar riktades mot den erfarna narkosläkare som varit medicinskt ansvarig under barnets sista timmar i livet.
Solna tingsrätt ansåg i sin friande dom att det var klarlagt att det funnits spår av tiopental i det avlidna barnets kropp, men att halten varit så hög som åklagaren påstått gick inte att slå fast.
Den halt av medlet som ändå funnits kunde härröra från injektioner som gavs veckan innan barnet dog, enligt domstolen. Inte heller ansåg rätten att det kommit fram något under rättegången som visat att läkaren gjort något som inte varit medicinskt motiverat under kvällen då barnet dog.
När den 57-åriga läkaren nu berättar sin historia för Läkartidningen är hon fortsatt kritisk mot åklagarna och Rättsmedicnalverket.
Hon redogör också – precis som i tingsrätten – för hur hon upplevde de där kritiska timmarna den där lördagskvällen den 20 september då spädbarnet dog. Hur hon ansträngde sig hårt för vården och stödet skulle ske på bästa sätt under barnets sista timmar, hur hon följt rutinerna. Och framförallt, att hon aldrig gav tiopental.
I slutet av oktober samlade hon vänner och kollegor för att tacka dem för stödet – och göra avstamp inför framtiden. Hon vill framåt nu, säger hon till läkartidningen.
– Framåt är att komma tillbaka så gott det går till mitt gamla liv, till att kunna vara en bra doktor, säger hon till Läkartidningen.
Chefsåklagare Peter Claeson har tidigare försvarat utredningen – och det står han fast vid även efter att ha tagit del av Läkartidningens intervju.
– Självklart beklagar jag att det tagit lång tid, men det har funnits skäl till det som jag också kan redogöra för, säger han till SvD.se.
Claeson tecknar en bild – datum för datum – av en omfattande och komplex förundersökning som präglats av en rad genomgångar och utlåtanden från experter inom olika medicinska fackområden.
Exempelvis kom under våren 2010 – efter att Claeson väckt åtal – ett expertutlåtande som riktade hård kritik mot RMV:s analysarbete.
– Samtidigt vidhöll RMV att provet var säkert. Då ansåg jag att det var av värde att gå till Socialstyrelsens rättsliga råd för en prövning, säger åklagaren.
En utredning som i sin tur ledde till att processen förlängdes med ytterligare några månader – men det skedde också enligt Claeson just för att få ett mer heltäckande och objektivt underlag.
– Det har, anser jag, varit en förundersökning som bedrivits på ett objektivt sätt. Jag tycker fortfarande det var riktigt att väcka åtal, jag hade skäl att förvänta mig en fällande dom. Sedan har tingsrätten gjort en annan bedömning i en välskriven dom och den har jag valt att acceptera.
En åklagare vid riksenheten för polismål har granskat åklagarnas agerande efter en anmälan, men inte funnit några skäl att inleda någon formell utredning.
SvD.se har tidigare berättat om kritiken mot RMV:s analysarbete i Astrid Lindgren-fallet. Verkets generaldirektör Erna Zelmin-Ekenhem har sagt att man fortfarande anser att analysresultatet var rätt, men att det ändå finns skäl att överväga vässade rutiner.
Samtidigt fick spädbarnets föräldrar lämna en uppslitande rättegång i Solna utan att ha fått de besked de hoppades på.
–Jag känner mig inte helt övertygad av domen, och det gör inte föräldrarna heller. De har inte fått vad de hade hoppats på, svaret på frågan om vad som egentligen hände i vården av deras barn, sade föräldrarnas målsägandebiträde Peter Althin till SvD.se efter domen i oktober.
