Att skälet till uppbrottet av ett trevligt helghäng var polisen, kan te sig obegripligt för vissa. I det skikt av samhället där blå uniformer inger förtroende och lugn.
Men för den 19-åriga undersköterskestudenten som, trots att hon inte begått något brott, i panik lämnade smältande marshmallows på grillen, betyder polisen något helt annat.
– De sabbar allt. Jag vet att de kan ta in mig för vad som helst och det går inte att lita på dem, så jag kutar varje gång, berättar hon samtidigt som områdets årliga vårfest avrundas.
Funk- och hip hopgrupper har äntrat och klivit av scenen. Småbarnens hoppborg ska tömmas på luft. De äldre beger sig mot kvarterskorgen. Och där, precis vid mataffären, står några tonåringar som döljer sina ansikten. Mittemot: poliser med filmkameror riktade mot de skärrade ungdomarna. En förbipasserande vuxen frågar polisen vad som pågår. Det otydliga svaret - vi har rätt att filma allmänheten - gör att hon stannar kvar som medborgarvittne. När polisen packat ihop sina kameror och gett sig iväg, går hon till ordattack mot de uniformerade.
– Filmandet var helt obefogat. De bemöter ungdomarna på helt fel sätt. I stället för att bli deras vän beter de sig illa och ställer otrevliga frågor.
En av de filmade killarna, en luttrad 16-åring, berättar avmätt om återkommande utfrågningar i baksätet på polisbilar, övervåld och anklagelser.
– Det borde gå att prata med polisen, det kan man med vissa. Men jag tror inte att det går att lita helt på någon av dem.
För personalen på fritidsgården är förtroendekrisen ett faktum. Polisens punktmarkering av området stigmatiserar och leder i sämsta fall, självuppfyllande beteende. Men också förvirring. För under en och samma dag kan ungdomarna stöta på vänskapliga närpoliser som vill bygga relationer, för att senare bli filmade, utfrågade och utpekade i helt andra syften. Vet den ena handen vad den andra gör? Vad blir konsekvensen?
Ringer upp stationsbefälet. Han har inte hört att det skulle pågå någon riktad insats mot detta ett av kommunens fattigaste områden. Inte heller känner han till filmningen dagen innan. Däremot vidhåller han rätten att filma.
– I dagens läge...folk känner sig ju kränkta för vad som helst. Men man ska ju kunna förklara sig.
Han nämner Rosengård. Där är det illa. Ungdomarna känner sig utanför samhället. Man måste bygga förtroende genom samtal.
Ingen punktmarkering pågår alltså enligt polisen. Bara daglig rutin gentemot vissa medborgare i vissa områden. Vad säger 16-åringen som försökte freda sig med kepsen över ansiktet? Vad kan hända om det fortsätter såhär? Har han funderat på protestlistor, politikeruppvaktningar eller att kontakta media?
– Vi har inte pratat om något sånt, men vissa kanske blir sura och gör något tillbaka. Kanske släpper ned en sten på polisens bil eller så.
För övrigt är detta min sista kolumn i SvD. Tack alla läsare för reaktioner och tillrop!
