Söndag den 3 december 2006, Vikingasalen i Sundsvall:
Hasse tittar ut över sina åhörare och höjer rösten:
–När din moster inte får plats på sjukhuset då vet du vart pengarna tar vägen!
Han pekar på svarta tavlan där han skrivit att invandringen kommer att kosta Sverige 300 miljarder nästa år.
–Det här är en jävla massa pengar!
Det är söndagen den 3 december 2006 och Sundsvalls sverigedemokrater har samlats i Vikingasalen, en källarlokal i Granlo utanför stan. Syftet är att partiets nya medlemmar ska få en bild av det politiska arbetet. Den inbjudna föreläsaren presenterar sig som Hasse men senare avslöjas att det inte är hans riktiga namn.
Bara två kvinnor har dykt upp på mötet. Resten är män i alla åldrar. De flesta dricker kaffe ur plastmuggar.
Alla deltagare får ett papper tryckt i handen när de kommer in. På pappret står bland annat att svenskarna riskerar att hamna i reservat i sitt eget land. Hasse säger inte ett ord om innehållet i dokumentet utan inleder mötet med att tala om sverigedemokraternas framgångar i höstens val.
På publikens begäran går samtalet vidare till de siffror Hasse har skrivit på tavlan bakom sig. Han uppger att siffrorna är framtagna av en nationalekonom som heter Ekberg (Jan Ekberg, professor i nationalekonomi, Växjö) och är godkända av regeringen. Enligt uppställningen kostade invandringen Sverige 275 miljarder kronor förra året och kommer att kosta 300 miljarder nästa år.
Hasse är dock noga med att påpeka att inte alla invandrare kostar pengar.
–Tyska eller polska läkare som kommer hit lär sig svenska på sex månader. Varför? För att de vill. Det är viljan det handlar om, fortsätter han och föreslår en metod för att bemöta människor som kommer till Sverige.
–USA har hårda regler för invandring. Så borde vi också ha det. Vi borde ha tolkar vid gränsen som talar om för muslimerna att ”ni är i Sverige nu, så här är det”.
Han drar ett djupt andetag och förklarar med allvarlig min att det finns klara samband mellan religion och benägenhet att begå brott. Hasse höjer åter rösten:
–Var fjärde flykting eller invandrare finns i brottsregistret. Varför? Det är det här med Allah! ”Allah vill det här.” I Sverige kan du bära dig åt hur du vill, checken från soc kommer ändå.
Den 19 november på ett hamburgerställe i Sundsvall:
Jag träffar Johnny Skalin på ett hamburgerställe i Sundsvall första gången den 19 november.
Innan vi ses har vi pratat i telefon några gånger. Han är ung, pluggar sociologi på universitetet och säger att han varit aktiv i flera andra partier innan han fastnade för sverigedemokraterna.
I Sundsvall tog partiet två mandat i kommunfullmäktige. Något överrumplade av framgången står de utan både lokalt politiskt program och lokaler för det kommunala arbetet.
Därför har Arne Andersson, partiets förstanamn i grannkommunen Timrå, föreslagit att mitt första möte med sverigedemokraterna blir på en hamburgergrill.
Bland skrikande barn och lunchande män i arbetskläder berättar Johnny Skalin om partiets politik. På jackans krage syns den diskreta blåsippan, sverigedemokraternas partisymbol. På bordet mellan oss ligger partiets inplastade ”princip- och handlingsprogram”, med samma blåsippa och orden ”trygghet och tradition” på första bladet.
Johnny Skalin låter stillsamt triumferande när han pratar om höstens valresultat men blir irriterad när han berättar att många fortfarande förknippar partiet med främlingsfientliga åsikter.
–Den bilden stämmer inte alls. Vi driver många olika frågor, säger han och trummar med fingrarna på partiprogrammet.
Ändå handlar hela samtalet om invandringen. Han rabblar siffror om kostnader för flyktingar och invandrare. Johnny Skalin ser invandringen främst som ett ekonomiskt problem och han låter påläst när han förklarar att knappt hälften av landets invandrare har ett jobb.
Enligt honom går Sveriges pengar främst till att försörja människor som inte är i arbete.
–Då ska vi inte ta in fler människor som måste försörjas. Vi behöver en ny invandringspolitik. Annars får vi ett samhälle i kaos.
Johnny Skalin förklarar att varken han eller sverigedemokraterna har någonting emot invandrare.
Politiken måste ändras. Det är det enda sättet att få Sverige på fötter. Innan vi skiljs berättar han att Sundsvalls och Timrås sverigedemokrater ska hålla ett möte.
–De nya medlemmarna måste träffa de gamla så vi kan berätta vad vi gör i kommunen. Du får ett utskick med en inbjudan.
Söndag den 3 december 2006, Vikingasalen i Sundsvall:
Hasse har gått ut i det lilla köket för att hämta kaffe. Många reser sig för att följa hans exempel, andra sitter kvar och talar dämpat med varandra. När alla hittat sina platser igen handlar diskussionen om partiets brist på aktiva.
En äldre man med en rejäl pappershög på bordet framför sig är upprörd över att medlemmar tvingats bort efter granskning av deras förflutna.
–Så länge det är skötsamt folk spelar det väl ingen roll om de kommer från SAP eller NSF, säger han och instämmande röster hörs i publiken.
Någon flikar in att partiet borde slås ihop med nationaldemokraterna igen för att bättre kunna hävda sig i politiken. Men när diskussionen riskerar att bli för abstrakt begär Hasse ordet. Snabbt leder han åter in samtalet på kostnaderna för Sveriges muslimer. Han pekar ännu en gång på siffrorna på svarta tavlan.
–Som bidragspolitiken, att alla muslimkärringar ska få knyppla. Det kostar miljoner!
Johnny Skalin räcker upp handen och frågar om sifforna på tavlan. Han vill veta om de är brutto eller netto. Hasse förstår inte vad han menar.
–Det här är kostnaden. Detta är vad det kostar.
Hasse fortsätter:
–Det har skett tio hedersmord i Sverige. Fadime, Pela och nu senast i Högsby. Det är tydligen ok det?
Ingen säger något.
Han berättar om en vän som arbetat i Iran. Där kontrollerar mullorna folket och de svenska hedersmorden är bara en försmak på vad som kan komma, menar han.
–Vi i Sverige, vi har kristna värderingar. Vi förlåter. Islam är bara krig och död och djävulskap och makt över folket.
Föreläsningen avslutas med en uppmaning att vara aktiva, att skriva insändare och visa att partiet finns. Hasse säger att en sverigedemokrat måste våga stå för sina åsikter och inte bry sig om att det blir tyst när man kommer in i fikarummet på jobbet.
–Den som säger att den är sverigedemokrat får snart sitta ensam. Så är det.
Innan alla skiljs åt kommer så den sista uppmaningen: det allra viktigaste är att det är politiken som måste ändras.
–När du pratar med folk eller skriver insändare, angrip inte invandrarna. Vi måste angripa politiken.
Fotnot: Olof Jönsson gick med i sverigedemokraterna på SvD:s uppdrag. Han berättade inte för partiets representanter att han var utsänd av tidningen. I stället utgav han sig för att vara en student, intresserad av sd:s politik. Av säkerhetsskäl valde han att inte fotografera under mötet i Sundsvall. Han har nu gått ur sverigedemokraterna.
