”Vi tycker att det är lugnt här, som att vi flyttat till en småstad”, säger Sara Carneholm. Här med sonen Sonny på öppna förskolan i Dalen.
Foto: Lars Pehrson
Himlen hänger gråmulen och tung över de södra förorterna. Den välbesökta öppna förskolan i Dalen har just slagit upp dörrarna för eftermiddagen och är en ny erfarenhet för Sara Carneholm, nyinflyttad från London. Hon kränger av sig jackan och slår sig ner med sonen Sonny i en lekhörna.
–För mig är den här inte bara en flytt till Stockholm. Jag är invandrare i mitt eget land. Mycket av det jag vet baseras på hur det var när jag flyttade för 15 år sedan, när postkontoren fanns och systemet hade stängt på helgerna. Men vi tycker att det är lugnt här, och att vi flyttar lite till småstan, säger Sara Carneholm.
Både hon och hennes brittiske make saknar jobb och fast bostad, men Sara är kolugn och tror att det ordnar sig. För tillfället har hon fullt upp med att ordna allt praktiskt som svenskt vardagsliv kräver – Försäkringskassan, Migrationsverket och Skatteverket.
–Så snart som vi fått Sonnys personnummer satte vi honom i dagiskö. Den största grejen är inte Stockholm, utan Sverige.
Sara Carneholms flyttmotiv skiljer sig från majoriteten av de nära 4000 personer som svarat på SvD:s inflyttarenkät. Endast 11 procent uppger att det är livsstilen i Stockholm som fått dem att packa väskorna. Mer än hälften svarar istället att de flyttat på grund av arbete.
–Efter 15 år i London ville jag hem. Staden som jag alltid har älskat kändes plötsligt för stor och tuff för en liten familj. Men att ha familj här är en del av livet. Och från där vi bor nu behöver man bara gå 20 minuter så är man i en skog.
Svårigheten att hitta bostad har Sara Carneholm dock gemensamt med många andra. Inflyttade som bott i länet 5-9 år har i genomsnitt haft 3,7 adresser visar enkäten.
Behovet av nya bostäder gör att Stockholms grönområden alltmer naggas i kanten. Ett faktum som stör stockholmsinfödde Håkan Eriksson. På sin blogg Bevara Stockholm är han ofta kritisk mot hur politiker driver på inflyttningen och bara ser fördelar med den.
–Det är som att de inte själva ser vilka konsekvenser inflyttningen får för oss som bor här. Som stockholmare känner jag mig mest i vägen för politikernas mål, säger Håkan Eriksson.
Istället för en stockholmsvy med gamla byggnader som han själv älskar, tycker han att utsikten över staden numera domineras av byggkranar.
–De miljöer jag känner mig hemma i försvinner – det enda som räknas är nya bostäder och hög exploatering.
På sikt blir inflyttningen till Stockholm inte bara ett trängselproblem – den innebär även en utarmning av glesbygden, anser Håkan Eriksson. Han har svårt att se hur ekvationen ska gå ihop.
–Det är klart att människor ska få bo där de vill. Men då måste också de som vill bo i glesbygden kunna få göra det.
Inflyttningen påverkar inte bara stadsbilden. Den förändrar också de som faktiskt väljer att slå sig ner i Stockholm, liksom deras bild av sig själva.
SvD:s inflyttarenkät visar att en dryg tredjedel av inflyttarna – 37 procent – upp till fem år efter flytten fortfarande identifierar sig med den region de kommer ifrån. Starkast identitet med sina rötter har inflyttade från Dalarna följt av gotlänningar. Beroende på varifrån inflyttarna kommer skiljer det sig hur snabbt man börjar se sig själv som stockholmare. Enligt enkäten är västmanlänningar och örebroare de som snabbast ställer om och ser sig som nollåttor.
Efter 15 år i Stockholm kallar sig bara var fjärde inflyttad för stockholmare. Minst benägna att ställa om är jämtlänningar.
Rebecka Lennartsson, docent i etnologi vid Stockholms stadsmuseum, har i en ny studie intervjuat inflyttade stockholmare om deras identitet. Det som förvånade henne mest var just vad som avgör att man börjar se sig som stockholmare.
–Det handlade inte om sociala kontakter, utan om att kunna ta sig runt i staden. Att hantera stadstrafiken, och åka tunnelbana utan att tänka på var man är, så man kliver av på rätt ställe, säger Rebecka Lennartsson.
Hennes studie visar också att nya stockholmare ofta söker sig till inflyttare med samma bakgrund, och månar om att överföra banden till hembygden till sina barn.
Att de inflyttade vill låta som stockholmare för att smälta in tror etnologistudenten Albin Tingsvall är en myt. Han har intervjuat inflyttade om dialekter, och menar att många hyser en ovilja att aktivt förändra hur de pratar.
–Man har flyttat till staden för möjligheternas skull, och inte för att man velat ge upp sig själv, säger Albin Tingsvall.
Att inflyttare söker sig till varandra är mer på ett ytligt plan, tror Albin Tingsvall, själv inflyttad från Skåne.
–Det är som när man åker på en charterresa. Om man är på fyllan blir man bästa kompisar med andra svenskar, men inte annars.
Vem äger då rätten att kalla sig stockholmare? En känslig fråga visade det sig när Stockholms stadsmuseum efterlyste inflyttares berättelser.
–Folk hörde av sig och talade om att en riktig stockholmare var man inte förrän efter minst tre generationer. Rätten till staden visade sig vara en laddad fråga, säger Rebecka Lennartsson.
Ålandsfödda Sara Carneholm, som bott längre tid i London än i barndomsstaden Borås, och nu ska göra Stockholm till sin stad, är fortfarande osäker.
–När jag kom till London blev det väldigt viktigt för mig att vara svensk, men nu är jag inte riktigt klar över min tillhörighet, säger hon.
För inflyttningskritiske Håkan Eriksson är dock begreppet stockholmare inget skyddat varumärke.
–Jag är visserligen infödd stockholmare, men det är klart att folk som flyttar hit också får kalla sig det.
