Otaliga gånger har jag hört samma klagovisa från olika politiker. Varför ödsla tid på hopplösa organisatoriska detaljer? Varför inte koncentrera intresset på att lösa de viktiga sakfrågor som angår folk i vardagen?

Det kan låta rimligt men avslöjar ofta en naiv, ogenomtänkt inställning till politikens villkor i internationellt samarbete, som i EU eller FN. Hur man löser de tråkiga detaljerna avgör nämligen med vilka verktyg man kan angripa sakfrågorna. Utan fungerande verktyg blir politiken bara tomt prat.

Det är denna koppling mellan mål och medel som förklarar varför EU sedan drygt tjugo års tid sliter med olika fördrag och institutionella problem. Det finns numera en mängd insiktsfulla experter som kan alla detaljer och svårigheter med alla tänkbara lösningar. Men det finns ytterst få politiker som lyssnar på dem. Istället hoppas politikerna att de inbördes skall kunna hitta vägar runt problemen. Det är i regel bara naivt önsketänkande.

När en svår fråga får ”en politisk lösning” så betyder det bara att alla problem består. Ofta har de sopats under mattan, men de har aldrig lämnat rummet.

Emellanåt hinner försummelserna ikapp politikerna. Som när nu EU:s Lissabonfördrag blivit gisslan hos president Václav Klaus. Denne Herr K i borgen i Prag är ingen jovial soldat Svejk. Snarare befinner han sig i samma upproriska kättartradition som Jan Hus, beredd att dö på bålet för sina ideal. Hur Fredrik Reinfeldt skulle kunna tala Herr K till rätta förblir ytterst gåtfullt.

Problemet är som bekant att samtliga medlemsländer måste godkänna ett nytt fördrag och att Herr K nu är det avgörande hindret. Han vill inte lyfta pennan och skriva på ett fördrag som han ogillar. Därigenom blockerar han EU.

Den här typen av problem kunde man förutse sedan länge. Därför föreslog exempelvis Altiero Spinelli 1984 en regel som skulle förhindra att EU på detta vis går i baklås. Om ett flertal av medlemsländerna godkänner fördraget och om de utgör två tredjedelar av befolkningen så skall de kunna gå vidare. Liknande tankar har cirkulerat i samband med olika fördragsrevisioner, från Maastricht (1991) och framåt. Men de har till slut alltid avvisats som alltför radikalt federalistiska. Istället har de politiska ledarna värnat den traditionella mellanstatliga metoden som ger varje land vetorätt. EU har nu nått en punkt där den metoden blir ett växande problem.

Altiero Spinelli var en ovanlig politiker som hängivet ägnade sig åt konstitutionella frågor. Som italiensk motståndsman blev han inspärrad under sexton år och medan Hitler och Mussolini härjade satt Spinelli i fängelsehålorna och författade upprop om Europas förenta stater.

Samma utopiska engagemang drev Spinelli att under europessimismens mörkaste dagar på 1980-talet lägga fram ett mycket framsynt förslag till konstitution för en europeisk union.

Altiero Spinelli blev Europas Don Quichotte, en idealist som hade rätt i en oförstående värld.