Det skulle kunna kallas larm- industrin. De aktörer som har nytta av de som nu förefaller med jämna mellanrum återkommande pandemilarmen, av rädslan de väcker men framförallt av den maximala massmediala uppmärksamheten. Det gäller i för sig inte bara hoten från presumtiva dödsvirus, det gäller de flesta hälsorisker.

Fortfarande vågar ingen säga det rakt ut, men insikten växer sig allt starkare. Den kan nog bli en världsepidemi av detta H1N1-virus, men sjukdomen blir lindrig och dödligheten låg. En pandemi av förkylning, kan bli slutfasen av uppståndelsen.

En kontrast till dagens hotbilder, alltså, som lanseras av så många med skilda agendor: medicinska experterna som vill ha mer resurser och uppmärksamhet (en del mer alarmistiska än andra), läkemedelsföretag som Tamiflu-tillverkaren Roche, vaccinindustrin och faktiskt också myndigheter som WHO och EU:s nya smittskyddsinstitut ECDC som vill synas och visa handlingskraft. Inte sällan med hjälp av professionella pr-byråer.

Förutsättningen är att larmarna agerar i symbios med medierna. En hotande dödlig världsepidemi med maffiga dramatiska bilder är en näst intill oemotståndlig brygd för redaktionerna. De går igång och de hetsar varandra och jakten leds av nyhetschefer som oftast har diffusa medicinska kunskaper. Medierna är därför i hög grad beroende av experterna och myndighetspersonerna som ofta alltså har sina egenintressen.

Det är därför lätt att enbart skjuta på medierna–budbärarna – för överdrifter och sensationer. Det största mediala problemet är istället aningslösheten och godtrogenheten mot de professio-nella larmarna.