– Men ååå!
Vi gick ut från klassrummet med blängande blickar. Läraren var ju helt knäpp. Det var inte första gången, visserligen, men man vande sig liksom aldrig.
Precis när jag skulle gå ut på skolgården viftade min kompis ivrigt på mig.
– Anders, vet du vad jag ska göra?
– Nä.
– Jag kom på det precis och det är bara så bra!
– Vad ska du göra då?
– Jag ska prata skit om honom när jag blir känd.
– Vem?
– Läraren, så klart!
– Du ska prata skit om LÄRAREN när du blir känd?
– Ja.
– Som hämnd för det här?
– Ja! Visst är det bra!
25 år senare står jag och kikar in på min gamla skola. Det slår mig att jag aldrig ens fick för mig att ställa den naturliga följdfrågan:
– Men NÄR ska du bli känd då?
Anledningen var nog ganska given. Då, på 1980-talet, var musiker fortfarande en karriär bland andra karriärer. Om man som min vän uteslutande sysslade med musik, ja, då var det också just musiker man skulle komma att bli. Och som musiker blev man ju ofta känd. Mer känd än en vanlig elev i alla fall.
Men målen var högt satta. I varenda källare stod band i svarta jeans och övade hårda poser. Kommunens gråa replokaler var fulla av undermåliga trumset och fritidsgårdarna förvandlades varje helg till trånga konsertlokaler där misshandlade toner förgäves försökte fly ut till friheten tillsammans med fukten som rann längs väggarna.
I dag är det mesta annorlunda. Kändisskapet finns kvar som ett mål för en stor grupp unga människor något som exploateras hänsynslöst av tv-bolagen men synen på musikerskapet har förändrats totalt.
Sedan ett par år tillbaka har hemmainspelningen fullkomligt exploderat. Aldrig har lika många spelat in sin egen musik och låtit andra få ta del av den.
Man skulle kunna tänka sig att intresset för att träffas och spela musik tillsammans skulle minska i en värld där även musicerandet i allt större utsträckning individualiseras framför datorskärmarna.
Men när jag ställde frågan till ett av studieförbunden, som i decennier har arbetat med musik och ungdomar, blev svaret det motsatta.
Intresset för att spela i band är minst lika stort som förut. Skillnaden ligger i inställningen till varför man gör det. Nästan ingen har numera som mål att bli känd, att få ett skivkontrakt, eller att leva på musiken.
I och med att inspelningsverktygen har blivit tillgängliga för alla, har inte bara spelandet, utan till sist också musikskapandet blivit vardag. Musik är nu något man skapar, hela tiden, vid sidan av utbildningen, jobbet eller skolan.
Musik är dessutom något som används till alla dessa områden. Man ljudsätter sin presentation i skolan eller gör musikspåret till filmen man pysslar med som hobbyprojekt.
Så här kan det se ut när tekniska redskap på kort tid demokratiserar kultur och gör konst till en naturlig del av livet. Det är märkligt hur lite utrymme vi ägnar åt att glädjas åt den utvecklingen, särskilt i en tid som är så fullmatad av cyniska artisttävlingar.
Och förresten. Min kompis blev aldrig känd musiker. Han blev lärare.
Det hade så klart vilat en bitsk ironisk poäng i historien om man inte omedelbart hade kunnat lista ut i vilket ämne han undervisar.
