Många unga pojkar blir munknoviser under en period av livet och de är ett karakteristiskt inslag i gatubilden med sina saffransgula kläder. Långt ifrån alla går vidare och blir munkar.
Laos är det turistland som allra minst påverkats av regionens hektiska förvandling de senaste decennierna. Så fort vi passerar frihetsbron över Mekongfloden och lämnar Thailand märker vi förändringen. Det är som att få tillträde in i en förgången tid, som om kolonialismens ande dröjt sig kvar.
Laos är sömnigt, stillsamt och lantligt och Vientiane är en av de allra minsta och mest anonyma huvudstäderna i världen; anländer du med flyg den knappa timmen från Bangkok är kontrasten enorm. Vientiane är så dåsigt, avslappnat och lugnt att det känns ofattbart att det är huvudstaden i ett asiatiskt land. Var är alla människor? Det känns som att hamna i en förvuxen by.
Vientiane är som gjord för att promenera omkring i. Men gå inte för fort, då är du snart ute ur det lilla centrumet och riskerar att missa de små nyanserna. Studera de fina stuporna - buddhistiska kultbyggnader - och de buddhistiska templen, hälsa på de unga munknoviser som strosar fram på gatorna under sina svarta paraplyer. Titta på de av tiden nötta franska kolonialvillorna som fortfarande finns kvar. Sitt under trädkronorna på någon av de många trevliga restaurangerna, eller gå ner till flodbanken och möt Mekongflodens mäktighet.
En förklaring till Laos bortglömdhet är dess natur. Den oregelbundna topografin och svårtillgängliga terrängen gjorde att kolonialmakterna aldrig strategiskt intresserade sig för landet, som dock var en del av det franska Indokina.
När vi med buss färdas den dagslånga etappen mellan Vientiane och Luang Prabang förundras vi över den vackra naturen. Böljande gröna kullar och forsande floder möter oss, liksom byar med enkla trähus ur vilka en stickande rök från de vedeldade spisarna stiger mot himlen.
Landskapet norr om Vientiane är storslaget på ett ogästvänligt sätt. Inte mycket av den ständigt böljande, frodiga terrängen lämpar sig att odla. De få platta partierna som finns är utnyttjade. Då och då passerar vi små byar med enkla trähus som klamrar sig fast längs sluttningarna och omgärdar vägen.
Världsarvsstaden Luang Prabang är en pärla och stillheten själv. Små tysta gator leder ut på en liten halvö förbi vackra koloniala byggnader och ståtliga tempel. Allt som hörs är spridda tuppars fåfänga galande och enstaka mopeder som ilsket kör förbi. Luang Prabangs många tempel ger staden dess unika karaktär.
Munknoviserna är typiska i stadsbilden. Med sina svarta paraplyer och saffransgula kläder utgör de en stor del av den stadsbefolkning som syns på gatorna. I gryningen hörs dovt mullrande trumslag. En procession av munkar och noviser tågar genom Luang Prabangs gator varje morgon. Längs husen sitter kvinnor med små bastkorgar fyllda av nylagad mat. Långsamt passerar munkarna och deras kärl fylls så småningom. Seden förbjöds 1975 men återinfördes några år senare.
Norra Laos är storslaget vackert. Gröna kullar, täckta av en väldig rikedom växtarter. Bananträd och bambuträd är instuckna i den tjocka grönskan. Snart sträcker odlade risfält ut sig. I byarna är husen byggda på styltor. Människor sitter på verandorna,
hukande undan den starka solen. Barn leker i skuggan från solskydden framför hyddorna som ofta utgör byaffärer.
Kvinnor sitter i den dunkla halvdagern inne i hyddorna och väver mattor och dukar i färgglada kombinationer. I Nam Tha-floden står fiskarna försiktigt i träkanoter och väntar på fångsten. Stående med lätt böjda knän i den rangliga kanoten flyter de medströms förbi i väntan på det rätta tillfället. Med en snabb knyck med handleden öppnas nätet. Vattennivån är låg nu.
Lerbankerna som framträder vid sidan av floden är vattenbufflarnas favoritplats. De ligger förnöjt i gyttjan och myser.
Några kvinnor passerar med en nyfångad fisk nästan lika lång som de själva - de bär den på en gungande pinne över axeln.
Detta är gränsland för resenären. Här möter man andra resenärer och byter erfarenheter. Några kommer från norra delarna av Thailand, andra från södra Kina, Vietnam eller Kambodja.
Vi vänder söderut igen och är snart tillbaka i Luang Prabang. På gårdsplanen framför ett av de många
guldskimrande templen spelar några munkar fotboll. Skymningen kommer snabbt här och de är ivriga att hinna spela ett tag till. De nickar lätt igenkännande åt oss och fortsätter spelet tills sikten blir för dålig. Nu försvinner den tryckande värmen långsamt och nattens miljoner stjärnor tänds på den becksvarta himlen.
Några kvinnor i norra Laos bär nyfångad fisk från floden Nam Thu.
