Så mycket annat är likadant. Många dagar kan knappt skiljas åt, en lördagsmorgon som denna förstår man inte hur ännu en vecka lyckades ila iväg. Men sen, ofta utan förvarning, händer saker slag i slag. Det börjar ofta med något stort, omvälvande, och sedan är det som om ett jordskred satts igång. Varken olyckor eller lyckor kommer sällan ensamma.

Vi talas vid i telefon, väninnan och jag, och efter att hon dragit sina senaste berg- och dalbanehändelser suckar jag över min egen turbulens. Att det, i sanning, är mycket nu. Särskilt när man börjar älta det bortåt halv fyrasnåret på morgonen…

Väninnan påminner om Mumin-mammans tes, den jag själv citerat så många gånger. ”Du minns väl: ’Jag vet att vad som helst kan hända när som helst, det är därför jag är alldeles lugn’. Nu får du leva upp till klokorden.”

Hon har rätt. Och sen sitter jag där i en knökfull tunnelbanevagn och inte en enda människa tittar upp eller ut eller på någon annan eftersom alla stirrar ner i sina mobiler. Och de trycker iväg sms och kollar appar och stirrar på gamla bilder, blinda för den lilla flicka som fått tag i en övergiven papperstidning – sådana finns fortfarande, tack och lov – där hon försöker få en stillbild att röra sig.

Koncentrerat trycker hon sitt lilla pekfinger rakt i Reinfeldts högra öga men här är en gubbe som inte flyttar sig en millimeter. Eftersom det inte är en rörlig skärm utan en fast, gammalmedial.

Utan Mumin-mamman i färsk åtanke skulle jag väl hemfallit åt min gamla vanliga slutsats att utvecklingen förskräcker; åtminstone om vi är så stressade att vi inte kan åka mellan två tunnelbanestationer utan att börja pilla på någon apparat. Detta att vi helt förlorat förmågan att sitta stilla utan att göra någonting. Att vi till och med lär upp nästa generation med att ingenting är fast och orörligt, inte ens en bild i en tidning.

Nu tänker jag att Mumin-mamman skulle satt ner handväskan i knäet och lugnt målat en blomma på fönstret i tunnelbanevagnen. Jo, det skulle hon nog ha vågat. Och alla vi som såg den skulle förstå att även om världen där utanför susar förbi så kommer blomman att förbli stadig.

Med andra ord, om vi nu ska fördjupa resonemanget: Minns vi att vardagen är lika föränderlig som havet, att stiltje kan följas av storm utan särskild förvarning – ja, då har vi också säkerhetsmarginaler när något händer. Det är när vi får för oss att vi har full koll som vi riskerar att däckas av sanningen, det vill säga verkligheten.

Att det sedan är trevligare att en lycka – än en olycka – sällan kommer ensam är en annan sak. Det är som med trattkantarellerna. Hittar man dem är det bara att njuta.