För några veckor sedan var s-ledaren Mona Sahlin hembjuden till språkröret Peter Eriksson på lammgryta. Även miljöpartiets andra språkrör Maria Wetterstrand var med.
Bra, det var ett bra möte. Vi var inne på samma linje. Hon säger också att vi inte kan göra på samma sätt som förra gången, kommenterar Peter Eriksson middagssamtalet.
Ungefär samtidigt, för drygt tre veckor sedan, klubbade mp:s partistyrelse en politisk strategi. Där slås fast att senast i mitten av mandatperioden bör kontakter etableras med socialdemokraterna. Det ska, hoppas mp, resultera i ett gemensamt ”kortfattat politiskt program” för ett maktskifte. Siktet ska vara inställt på en koalitionsregering med s och mp efter valet. Senast ett år före valet ska en avsiktsförklaring i regeringsfrågan presenteras.
En liten öppning för samarbete med borgerliga ”mittenpartierna” lämnas också, ”i händelse av en allianskollaps”. Däremot nämns över huvud taget inte vänsterpartiet som en potentiell samarbetspartner.
Peter Eriksson hävdar att det inte längre finns något motstånd inom partiet för ett mer formaliserat samarbete med socialdemokraterna.
Det är en väldigt liten grupp kvar som inte tycker att det är naturligt att vi bildar en koalitionsregering, förklarar han någon dag före kongressen.
Men igår var det mycket nära att språkrören inte fick med sig partiet på den strategin. 71 ombud ville att partiet ska ta ställning till samarbete med andra partier först efter riksdagsvalet. De förlorade med knapp marginal omröstningen, 79 ombud röstade emot.
Partistyrelseledamoten Karin Jansson, som kandiderar till posten som partisekreterare, tillhör dem som är tveksamma till att i det här läget binda sig vid socialdemokraterna.
Jag vill att vi passar på att rycka tag i våra frågor och inte bara spela på andras planhalva.
Hon är mån om att partiet bevarar sin ”integritet”. Karin Jansson medger att åsikterna går i sär i partistyrelsen, det finns ”många” som vill etablera en närmare relation.
Peter Eriksson säger sig vilja driva en renodlad oppositionspolitik ytterligare något år, men därefter måste samarbetet ta form så att väljarna ”vet och känner” att det finns ”ett gemensamt alternativ”. Programmet bör innehålla en rad vitala områden.
Det måste vara någon central inriktning kring den ekonomiska politiken, om hur den ska utformas. Det måste vara en bättre fördelningspolitik än den vi ser idag. Det måste också vara en mycket offensivare klimatpolitik.
Även andra områden bör ingå, menar Peter Eriksson. Vilka de skulle vara vill han inte gå in på.
Det bli meningslöst om vi ska bestämma det i förväg.
