En intensiv period i riksdagen närmar sig sitt slut. På tisdag går den allmänna motionstiden ut. Hans Backman (FP) från Hofors har varit på hugget även den här gången. Under hans namn står i år 42 motioner. De handlar om allt från kompetenskonton till hjälp till dem med problem med stamning.

– Motionerna är ett bra sätt för mig som riksdagsledamot att uppmärksamma viktiga frågor som berör mitt hemlän, min valkrets Gävleborg, säger han.

Hans Backman är inte ensam om att motionera. Valåret 2006 sjönk antalet yrkande (en motion kan innehålla flera yrkanden) till 5 914, men de ökade kraftigt riksdagsåret därpå till 7 555. Enligt en uträkning från riksdagens utredningstjänst som centerpartisterna Annie Johansson och Per Åsling citerar kom under förra riksdagsåret totalt 8 519 motionsyrkanden, bara 19 av dessa bifölls. Det är 0,2 procent. Deras krav är att motionsrätten görs om.

Partiernas ledningar i riksdagen vill inget hellre än att få ned antalet motioner. De anser att systemet gått över styr. Motionerna hotar att dränka riksdagsarbetet. Motionsfloden är den samma trots att riksdagen har fått fler och fler arbetsuppgifter.

– Vi har svårt att hinna med vår granskning av regeringen och EU-arbetet i den utsträckning som vi skulle vilja, säger Lars Lindblad, Moderaternas gruppledare.

Anledningen är att motionsbehandlingen är tidskrävande. Att skriva motionerna är den lilla uppgiften. Sedan ska de malas genom riksdagens kvarnar, men all den pappersexercis och sammanträdestid som krävs. Ett sätt att försöka lätta på trycket är att bunta ihop ett stort antal motioner och ”slakta” dem, det vill säga avvisa alla på en gång.

– Ett fantastiskt exempel är att man alltid någon gång under en mandatperiod avslår i storleksordningen 850 yrkanden på trafikområdet med hänvisning till att det inte ligger inom riksdagens befogenheter att besluta om enskilda vägprojekt, förklarar Lars Lindblad.

Men även om partitopparna är överens om att något måste göras så vill många riksdagsledamöter ha kvar sin motionsrätt. De vill kunna visa sina väljare att de är aktiva. Lokala medier gör med jämna mellanrum sammanställningar över sina riksdagsledamöters prestationer.

– Motionerandet har oerhört liten betydelse. Men ingen vill hamna på mediernas svarta lista i sitt län. Men riksdagen skulle behöva ta sig i kragen och göra om systemet, säger socialdemokraten Sven-Erik Österberg, gruppledare.

Hans kristdemokratiske kollega Stefan Attefall menar att en framgångsrik riksdagsledamot ägnar sig åt extern opinionsbildning och åt att internt påverka sitt parti, i stället för att ägna tiden åt att skriva motioner och interpellationer.

– Det är snarare så - lite rått uttryckt - att inflytandet står i omvänd proportion till antalet sådana aktiviteter, säger han.

Stefan Attefall menar att riksdagen bör överväga att kräva minst två undertecknare för att man ska få lämna in en motion. Ett annat sätt som flera av gruppledarna tror på är möjligheten att motionera fritt under hela året, istället för att riksdagsledamöterna hetsar varandra att skriva flest motioner under de två veckor som det är allmän motionstid.

Men att det skulle resultera i färre motioner är inget som Catharina Bråkenhielm (S), en annan flitig motionär, tror på:

– Nej, det kan jag inte tänka mig. Då har man ju tolv månader på sig att skriva.