Carl-Johan de Geer med sin gobeläng, som välkomnar besökaren i mässans entréhall.
Marianne Lindberg de Geer deltar i fyra utställningar inom loppet av en månad. På Konstmässan i Sollentuna är det enkla skolplanscher som får agera underlag för de senaste verken som speglar barnen och deras utsatta roll.
Med några enkla linjer framträder hon – mamman. Och det är den där sorten vi alla önskar; en förklädesprydd bullbakande trygghetssymbol. Och flickan är så glad och äppelkindad. Men bullarna då? Små svarta kluddklumpar, eller är det direkta ångesthål? De doftar definitivt inte kanel.
– Jag har jobbat med barnen, hur tidigt de möter kulturen och tvingas ta ställning. Vi vill göra dem till små vuxna och hur ofta hör man inte en farmor eller mormor som frågar: ”Vem är du kär i på dagis?”, säger Marianne Lindberg de Geer.
Hennes flickor och pojkar har lånat sina konturer från gamla skolplanscher som inköptes för tio år sedan i Frankrike. Men nu har de legat till sig och kommer ut i ny tappning tillsammans med oformliga och olikfärgade moln. Fjäderlätt och blytungt på en och samma gång. Och det går heller inte blunda för parallellen till den schweiziske psykiatern Hermann Rorschachs bläckplumpstest, som vid förra seklets början användes för att påvisa psykiska störningar.
– Jo, det går att utläsa många olika saker i Mariannes målningar. Det handlar verkligen om betraktarens egna referenser, säger Carl-Johan de Geer.
Han är också representerad på mässan med ett antal verk. Tydligast är ett stort fotografi i entréhallen, eller ”gobelängen”, som han själv väljer att kalla det. Vi enas om att det är ett fotografi, tryckt på tyg, föreställande en heldöd (nåja) dandy i form av radiomannen Gert Fylking.
– Jag har varit fotograf, men gillar egentligen inte fotoutställningar, eller den blanka ytan på ett fotografi. Det blir så känslolöst och perfekt, alldeles för estetiserat.
– Ursäkta, får jag säg en sak? avbryter Marianne Lindberg de Geer. Du talar ofta om det där med blanka ytor, men nu var det första gången jag faktiskt förstått vad du egentligen menat.
Samtalet rullar vidare av sig självt och landar en stund hos en bild föreställande Carl Johans farmor Britta med sin kusin Nils Dardel. Det talas om Den döende dandyn som parafras och i form av scenografidel och om en äkta gobeläng efter Nils Dardel, utförd av textilkonstnärinnan Elsa Gullberg.
– Det är samma apor på den som jag låter klänga på ramen till det här verket, säger Carl-Johan de Geer.
Det är svårt att mäta sig med Carl-Johan de Geers motivvärld, i alla fall om det är uppmärksamhet som räknas. En som lyckas på sitt alldeles speciella sätt är Joakim Stampe och hans konstprojekt Konsten åt folket – The Stockholm collection. För visst flirtar även han med historien, här i form av den franske konstnären Raphael Julliards utställning 1 000 kinesiska målningar, som visats på Paris konstmässa. Julliard sålde 1 000 röda målningar för 100 euro styck och Joakim Stampe säljer 100 originalmålningar på vinylskivor för 1 000 kronor styck.
Enligt konstnären själv handlar projektet om konstnärens roll och plats på marknaden och i samhället. Folkhemstanken om konst för folket aktualiseras, för vem har råd att köpa konst i dag? Och hur prissätter man verk som inte passar in i några ramar?
Konstmässan i Sollentuna erbjuder också exponeringsyta åt studenter från konsthögskolorna. Något som exempelvis utbrytarmässan Market, valde att inte göra. Så i små trånga bås, visas nästa generations konstnärer sina verk.
En av dem är Frida Yngström och hennes Piss sculpture.
– Jag ser det som en befrielse, att kunna kissa på sig. Kroppar får inte längre vara kroppar, trots att vi har hål överallt som det rinner ut saker ut. Det här är en protest mot samhällets regler, säger hon.
Den kissande mannen säger ingenting. Han har nämligen ingen överkropp, men väl ett par plaskvåta Levisjeans.
Betydligt torrare är specialutställningen Vardande, skapad av konstnären Andreas Ribbung. Han har sökt upp konstnärer som avslutade sina studier mellan åren 1998–2003, men som inte lyckades slå igenom direkt. Samtliga har dock arbetat vidare med sin konst och utvecklat nya sidor hos både sig själva och i sina verk.
Jenny Schinkler är en av dem. På mässan representerad i form av en bil. Ingen vanlig tredimensionell sak, utan ett fordon skapat av stubintråd. Efter fem minuters sprakande avtecknas en sotteckning på väggen. Förhoppningsvis. Verket förevigas för säkerhets skull på video.
Anna-Britta Sandberg har i sitt cirkusmåleri placerat objektifierade människor i manegen, medan hon förpassat djuren till åskådarplats.
Även Peter Zacsko har avbildat apor, men på sitt eget sätt. Konstnären är nämligen döv och leker med det faktum att orden Abba och apa ser likadant ut för en person som läser på andras läppar. Missförstånd kan uppstå, men också konst, som kanske ökar förståelsen.
Konstmässan är ett tecken i tiden, för här visas nyskapande samtidskonst sida vid sida med redan omskrivna och erkända verk. Så, hur står det egentligen till med den svenska samtidskonsten?
– Om det finns just en svensk samtidskonst, så kommer vi nog inte att få se den. Vi vill ju vara internationella, säger Marianne Lindberg de Geer.
