- Äntligen på första sidan i Svenska Dagbladet, kvittrar Margot Wallström, när hon ringer upp mig en dag för sent.
Under hela onsdagen hade jag förgäves försökt nå henne för en pratstund om kritiken mot hennes förslag till vitbok (SvD 19/1). Plötsligt har EU-kommissionens förste vice ordförande och strateg för kommunikationspolitiken fått tid att diskutera kritiken. Wallströms synpunkter har jag kortfattat redovisat (SvD 20/1).

Min personliga hållning till Margot Wallströms förslag är kluven. Utgångspunkten att EU behöver finna ett nytt samförstånd om målsättningarna för samarbetet är trivialt riktig. Likaså har hon rätt i att inte bara de politiska ledarna utan också medborgarna måste ingå i detta samförstånd.
Samtidigt innehåller förslaget en märklig blandning av spridda tankar, från vettiga tekniska förbättringar till närmast utopiska resonemang om ”en europeisk offentlig sfär”. Tyska filosofer som Immanuel Kant, Jürgen Habermas och Ulrich Beck spökar i kulissen. Den grundläggande ambitionen att
lyssna på folk och undvika agitation och propaganda är sympatisk och nödvändig för att förbättra EU-samarbetets anseende hos allmänheten. Men dessvärre helt otillräckligt.

Formulerat med brutalt överdriven klarhet: när tillståndet i EU svajar alarmerande nära politisk koma så räcker det inte med att ordinera litet smärtstillande preparat. Det krävs en grundlig diagnos. Den saknas helt i förslaget.
Den i dag dramatiska folkliga förtroendekrisen ligger djupt inbäddad i den långa politiska traditionen att inom EU arbeta med den ”konstruktiva mångtydigheten” som metod för ständiga kompromisser. Så länge samarbetet bara handlade om icke-tariffära handelshinder och andra teknikaliteter så var detta ett problem för experter. I dag berörs folk direkt av dessa mångtydigheter. Det föder misstron och den övervinner man inte bara genom att modernisera tekniken för kommunikation. Den ”konstruktiva mångtydigheten” slår nu tillbaka.
EU-ländernas stats- och regeringschefer förmår sällan tala klarspråk. Men det kan man väl begära av EU-kommissionen, denna självständiga instans som förväntas företräda det gemensamma bästa för Europa?

Ta en aktuell konkret fråga, som folk kan ställa sig. Vad händer med rätten till fri rörlighet för medborgarna? Vad händer med rätten att fritt söka arbete och utföra tjänster i hela EU? Har EU-kommissionen något entydigt svar?
Det låter bra att medborgarna aktivt skall diskutera och påverka EU-projektets framtid. Men hur skall folk kunna ha någon välgrundad uppfattning om EU:s framtida färdriktning när det är oklart var EU befinner sig i dag? För att lägga ut rätt kurs mot målet måste man veta var man befinner sig.
Det råder oklarhet inte bara hos den breda allmänheten. Jag tror den finns likaså bland EU:s högsta politiska ledarskap och inom Margot Wallströms egen institution, EU-kommissionen.
Det grundläggande problemet med kommunikationspolitiken är nog inte kommunikationen utan politiken.