Lika okänd är Svenska mosskulturföreningen, en intresseorganisation som drev frågan om nyodling av mossar och kärr. I en nyutkommen bok berättas historien om Mosskulturföreningen och om våtmarkernas förvandling till åkermark.
Under 1800-talet växte Sveriges befolkning i snabb takt. Den tillgängliga åkermarken räckte inte till för att mätta den ökande befolkningen, och nyodlingen var omfattande. Problematiskt var dock att det var naturliga ängar och betesmarker som dikades och förvandlades till åker. Detta medförde att boskapsbeståndet krympte, och därmed gödselmängden. Jordarna utarmades när de gödslades mindre, och avkastningen per hektar sjönk.
För att undvika en försörjningskris började olika myndigheter och enskilda jordbruksexperter att förorda nyodling över hela landet där det fanns lämpliga marker. Ett sätt var sänka nivån i grunda sjöar. Det största och mest kända sjösänkningsprojektet gällde Hjälmaren och Kvismaren i Närke. Det som ansågs kunna ge mest ny jordbruksmark var utdikning och uppodling av kärr och mossar. Pådrivande blev Svenska Mosskulturföreningen, som bildades 1886. Dess främste grundare var Carl von Feilitzen, som studerat uppodlingen av mossar i Danmark, Holland och Tyskland.
– Mossodlingens stora genombrott kom efter 1890. Före det skedde den mesta nyodlingen på fast mark, och så var det de näringsrika kärren som dikades ut. Torvmossarna stora betydelse kom efter den perioden, när konstgödsel blev allmänt tillgänglig. De näringsfattiga mossjordarna kunde ge hyfsade skördar först efter tillskott av konstgödsel, säger Leif Runefelt, docent i historia vid Stockholms universitet, och redaktör för boken om den svenska mosskulturen.
Svenska Mosskulturföreningen propagerade ivrigt för uppodlingen av våra mossar, men bönderna var ofta motsträviga. De visste att det krävdes väldigt mycket arbete för att gräva diken och sänka vattennivån i mossarna, och att jorden sedan var svårbrukad. För att kunna övertyga bönderna satsade Mosskulturföreningen på forskning och försöksverksamhet. På flera mossar runt om i Sverige anlades försöksodlingar, där man bland annat provade olika grödor och undersökte vilken slags gödsel som ökade avkastningen mest.
I mitten på 1860-talet importerade Sverige årligen cirka 600 ton konstgödsel. Tio år senare hade siffran stigit till 24000 ton. Under 1890-talet inleddes en svensk produktion av konstgödsel, i första hand Thomasfosfat. Nu blev också handelsgödseln billigare, och under 1900-talets första år användes runt 200000 ton per år. Skördarna på vanlig åkerjord blev bättre. Mycket stora skördeökningar kunde noteras på mossmarkerna, där det i regel rådde brist på fosfor, kalium och kalk.
Mosskulturföreningen arbetade hårt för att sprida sina vetenskapliga rön om hur man fick bäst utbyte av mossodlingen. Mossodlingen bidrog till att vi fick mer åkermark, samtidigt som avkastningen per hektar ökade. Uppodlingen av mossarna bidrog starkt till att skördarna ökade och att försörjningsläget i landet förbättrades.
Leif Runefelt tror dock att den omfattande emigrationen nog spelade en större roll än mossodlingen för att avvärja en försörjningskris, men det finns ingen statistik som verkligen bevisar detta. Även urbaniseringen, inflyttningen till städerna, bidrog till att minska fattigdomen på landsbygden.
Från 1930-talet och framåt blev det svenska jordbruket allt rationellare och produktivare. Vi fick ett överskott av livsmedel, och därmed även av åkerareal. De relativt näringsfattiga torvmarkerna övergavs i första hand. Istället planterades de med skog för att producera virke till en expanderande skogsindustri. På senare tid har en del av de tidigare mossarna och kärren fått vattennivån höjd och åter blivit våtmark, till fromma för den biologiska mångfalden i vår natur.
Man kan också konstatera att Sverige hade tur vad gäller mossodlingen. Den gav ett behövligt tillskott av odlingsmark och livsmedel under en period när det verkligen behövdes. Men mossodling är också en självförstörande process. Torvmarkerna har bildats genom att vitmossa och andra växter bildat lager på lager när tillgången på syre varit dålig. När mossarna dikas och odlas utsätts torven för syre, och nedbrytningen sätter fart. Förmultningsprocessen medför att torvjorden minskar litet för varje år, och till slut är den helt borta. I vårt land varade inte perioden med mossodlingen så länge att torven hann försvinna.
