Bantningspillret Reductil tas i dagarna definitivt bort från apotekens hyllor på grund av biverkningar på hjärtat. Därmed har läkarna inte längre någon medicin att erbjuda överviktiga patienter. Egentligen borde fetma- preparat vara en lysande affär för alla inblandade parter. De skulle kunna ge överviktiga efterlängtad hjälp, stressade läkare något enkelt att erbjuda och läke- medelsföretagen enorma vinstchanser.
Men läkemedel mot fetma har aldrig blivit någon framgångs- saga och nu är situationen mörkare än någonsin. Bantnings- pillrens historia är kantad av bakslag, katastrofer och skandaler, samtliga knutna till svåra och svårhanterliga biverkningar.
Det senaste är alltså att medlet Reductil definitivt försvinner. Någon efterföljare finns inte. Läkarna står nu i princip utan något bantningsmedel att skriva ut till de allt fler överviktiga patienterna.
–Ja, tillbaka till ruta ett, konstaterar professor Stephan Rössner som ägnat ett helt läkar- och forskarliv åt kampen mot fetman.
Länge dominerades bantningspillermarknaden av olika beroendeframkallande preparat med centralstimulerande effekt i hjärnan. Flera varianter användes framför allt i USA men de nådde sällan Europa.
Under tjugo år i slutet av 1900- talet kom därför inte ett enda nytt fetmaläkemedel till Sverige, förrän år 1999 då ”det stora genombrottet” hårdlanserades.
Läkemedelsföretaget Roche började sälja medlet Xenical med hjälp av en gigantisk reklam- kampanj. Den skickliga pr-kuppen lyckades mycket väl. Försäljningen som startade i februari 1999 sköt genast i höjden med cirka 65000 behandlade patienter redan i maj.
Därefter sjönk intresset successivt ned till 3500 patienter i april 2001. Huvudförklaringen är att Xenical verkar genom att förhindra fettupptaget från maten i tarmen. Det innebär att om patienten äter fett blir resultatet svårkontrollerade diarréer. Ett pedagogiskt grepp för att minska fettkonsumtionen, hette det, men många slutade snabbt äta kapslarna.
Xenical finns kvar som receptbelagt läkemedel och säljs fort-farande av Roche. Men företaget ligger lågt och Xenical anses i princip ha gjort sitt.
I ett sista försök att hålla liv i preparatet sålde Roche rätten att sälja Xenical i halverad dos till konkurrenten Glaxosmithkline. Det skedde sedan både USA:s och EU:s läkemedelsverk godkänt att preparatet får säljas utan recept i låg dos. 2009 lanserades då denna nygamla produkt under namnet Alli och förekommer flitigt i bland annat svensk tv- reklam. Argumentet för den receptfria försäljningen är att den låga dosen inte ger de mest fruktade diarrékomplikationerna. Rädslan för att anorektiker ska börja missbruka Alli nonchaleras med argumentet att ”anorektiker ändå inte äter fett eftersom de har fettfobi”.
2001 kom nästa bantningspreparat: Reductil framtaget av företaget Abbott. Det verkar på ett helt annat sätt, nämligen genom att minska signalsubstanserna serotonin och noradrenalin som påverkar hjärnans belöningssystem och aptitreglering.
Tidigt stod det klart att medlet via påverkan på noradrenalin ökar blodtrycket och pulsen och alltså kan ge hjärtproblem. Det är dessa biverkningar som till sist nu stoppat Reductil.
Det allra största bakslaget för bantningsindustrin är dock indragningen av medlet Acomplia. Medlet godkändes 2006, men stoppades redan 2008 på grund svåra psykiska biverkningar som depressioner och självmord.
De upprepade misslyckandena har lett till att utvecklingen av nya fetmaläkemedel gått i stå. Få eller inga nya preparat kan förväntas under de närmaste åren.
Inger Atterstam skriver om medicin för SvD. inger.atterstam@svd.se
