Hela veckan har jag gått i skolan, så känns det. Så mycket hände: skolinspektionens kritik mot Lundsberg, knivöverfallet på Vallentuna gymnasium – plus att vi från och med jul får ett nytt betygssystem, vilket sannerligen inte kan jämföras med ”tarmbrottning” på prestigeskola eller blod som flyter på en skolgård men just nu är det som många lärare brottas med. Men allt började med att jag mötte högstadieläraren som slutat läsa mejl för att slippa få sina helger förstörda – av någon rasande förälder.

Studio Etts Föräldramakt i skolan, som Rebecka Åhlund skrev om i sin krönika här i SvD, bekräftas så det skvätter. Radioprogrammet inleddes med att rektorn på en Södermalmsskola via brev bett föräldrarna tänka på att även lärare är människor. I behov av respekt. Eftersom mammor och pappor i dag, i allt större utsträckning, inte ringer eller söker upp lärare för att framföra kritik utan skickar mejl. Som kan vara hur oförskämda som helst.

Visst, det är enklast att skylla på skolan när något gått snett, medan den egna avkomman står där oskyldig som en ängel. Men det är något med hastigheten också, att det går alldeles för fort att trycka iväg några dåligt valda ord, glömma det kloka rådet att man bör hålla sig från datorn när man är upprörd och/eller korkat upp fredagsvinet.

Därtill kommer att vi nästan aldrig läser eller hör om skolor som fungerar. Bara motsatsen. Självklart ska missförhållanden, och rena brott, uppmärksammas men parallellt finns en hälsa som tiger still. Personligen är det den jag haft mest erfarenhet av. Det är väl därför jag alltid känt mig så mesig i skoldebatter – trots att jag på nära håll följt tre barn genom glosförhör och svettiga nationella prov. Att några lärare är bättre än andra, och att det i denna yrkeskår precis som i alla andra finns de som är direkt olämpliga – jo, det vet jag också. Men detsamma gäller föräldrar, några är klokare än andra.

Nu verkar så mycket ha hänt, samtidigt.

En intressant brytpunkt kom fram i radioinslaget: curlinggenerationens barn har blivit äldre och behöver inte längre skjutsas hit och dit, därför har föräldrar börjat sopa på nya ställen. Exempelvis genom att undanröja alla skolkonflikter. Idkar man kvalitetstid med sina barn gäller det att ha trevligt, vara vänner, därmed basta.

Jag tänker på min morfar, skolläraren i den svunna tid när det räckte att stiga ut på skolhustrappan för att även de värsta bråkstakar skulle skärpa sig. Morfar hade auktoritet, men också en rotting.

Om han, stackars man, kunde stiga ner från sin himmel och inta en kateder på Södermalm skulle hans mejlbox vara bombad inom några timmar. Å andra sidan är frågan vad vi vinner på att pendeln svänger så vildsint att skolan blir sopstation för allt som inte kan redas ut på andra håll. Och att man där, vilket framgick av radioinslaget, är bundna av kravet att vara hyggliga mot sina elever, förlåt kunder, för att inte förlora skolpengar.

Priset för den hyggligheten hade nog inte ens mitt mattesnille till morfar kunnat räkna ut.

Karin Thunberg