Vilka drömprinsar eller drömprinsessor kommer framtida blomstersovande midsommarfirare att berätta om? Så långt tillbaka vårt minne sträcker sig – som individ och art – kan man vara säker på en sak. Om drömmen gällt någon att få barn med har det krävts en annan människa av motsatt kön och någorlunda jämngammal. Något annat har vi helt enkelt inte kunnat drömma om.
Men redan nu, och framför allt i framtiden, kommer allt att kunna vara annorlunda. Att homosexuella föder barn via insemination tillhör redan vardagen. Att ett par där mannen saknar spermier kan göra ett gemensamt barn av kärnan i en kroppscell från mannen och en ”urkärnad” äggcell från kvinnan är fullt möjligt men inte tillåtet. Nedfrysta embryon gör det möjligt för en kvinna utan egna ägg att bli mor till sin egen moster. Snart finns det medmänniskor som har tre föräldrar. Två kvinnor och en man. En kvinna som bidragit med en äggcell utan arvsmassa men med friska mitokondrier (cellens ”kraftverk”). En med sin äggcells DNA men utan hennes skadade mitokondrier och mannen med sin spermie. Den människan är en chimär, blandvarelse, men verkligen ingen synvilla.
I vetenskapens värld överträffar verkligheten alla berättelser. I sagans värld är en chimär en blandning av djur och människa. Också sådana chimärer är nu på väg till den verkliga världen. Inte som fullt utvecklade monster – och förhoppningsvis aldrig – men som cellodlingar. Forskningen drivs framåt av de hägrande möjligheterna att lära våra egna stamceller att utvecklas till fullt fungerande specialceller eller fullt fungerande organ. Reservdelar som ersättning av celler och organ som inte längre fungerar och göra oss sjuka – eller döda – av hjärtslag, stroke, parkinson, alzheimer, ALS, MS, cancer diabetes… För att få veta om och hur stamcellerna fungerar måste man forska. Forska längs hela skalan från att byta ut cellkärnan i‑ett djurägg med cellkärnan från en mänsklig stamcell, över rena blandningar av befruktade äggceller, till transplanterade mänskliga stamceller eller hela organ till ett vuxet djur. Var går då gränsen mellan djur och människa?
Att människan passerar gränser är förstås inget nytt. I stenåldersmänniskans drömmar skulle också en alldeles vanlig majskolv eller modern mjölkko passerat varje gräns och vara rena monstren. Men vår tids livsforskning tycks kunna passera vilka gränser som helst. Ingen annan än vi själva kommer att bestämma vilka den ska få lov att passera – och vad vi kommer att kunna drömma om i framtiden.
