De ser ut som ett slags väldiga kollage, dessa fotoverk av Clay Ketter. Ett urval ur sviten Gulf Coast Slabs ingår i en utställning på Brändström & Stene. Detaljer uppenbarar sig först efter en stund, när blicken hunnit vänja sig vid bildernas struktur. Bräckt kakel, parkettskärvor, delar av målad betong och linoleumflisor. Allt är lösryckt, utspritt, fragmentariskt.

Katastrofens oregelbundna mönster framträder under en tystnad som brukar följa efter en ödesdiger händelse. Natur och kultur har drabbat samman i en kamp på liv och död. Den tyske romantikern Novalis ord besannas här. ”Naturen är fiende till eviga besittningar”, skrev han. ”Den förstör enligt strikta lagar alla tecken på egendom, suddar ut varje kännetecken på formation.”

Ketters senaste fotoprojekt ­handlar om en värld som delvis spolats bort – kusten vid Mexikanska golfen i södra USA efter orkanen Katrinas framfart vid slutet av augusti 2005. Han besökte detta postmoderna Atlantis ett och ett halvt år efter katastrofen. Det blev en arkeologisk utgrävningsplats för en konstnärsblick.

Området var redan rensat från bråte. I stället blottades gjutna ­cementgrunder och rester av golv som nu stod nakna med himlen som tak. Fotograferingen med storbildskamera skedde från byggkranar. Höjden blev upp till 40 meter. Bilderna togs exakt vågrätt.

På liknande sätt arbetade Ketter bland annat med sina fotogravyrer Road (2002). Asfaltytor avbildades där rakt uppifrån. Balansen mellan det vertikala och det horisontella har ofta en väsentlig estetisk funktion i hans verk.

Clay Ketter föddes i USA, men sedan 1980-talet bor han i Sverige. Hans konstnärskap har ofta definierats som en säregen förening av amerikansk minimalism och svenskhetens emblem, Ikea.

Ketter var tidigare yrkesverksam som snickare och målare. Hantverk, design och konst stöps samman i hans konceptuella verk. Han använder sig av gipsskivor, masonit, spackel, sprayfärg och standardmoduler. Han förvandlar byggbranschens normer till alkemiska koder. Arbetssättet går ut på att reducera, förenkla och avskala. Inte för att trivialisera utan för att förädla. Strävan efter renhet och perfektion gör Ketters formspråk strikt men aldrig kyligt.

Ketter tar ifrån vardagliga ­föremål deras praktiska uppgift. Det var just så Duchamp en gång visade vägen till konst. När ett ting berövas sin funktion får dess form en fastare kontur. Ett bruksföremål pånyttföds som estetiskt objekt. Så fungerar även de gamla dockhus som Ketter demonterar och viker ut till tvådimensionella bilder. På Brändström & Stene ­visas de bakom blanka akrylglas som ger illusionen av att de har dränkts i vatten. Naturkatastroftemat från fotosviten får sin raffinerade uppföljning.

Ketters verk är svåra att genre­bestämma. Var går gränsen mellan måleri, installation, skulptur och arkitektur? Hur skiljer man ­mellan dokumentation och inspiration? Är det viktigt att göra det?

Fotosviten från den drabbade kusten fångar orkanens häpnadsväckande kollage. Naturen har härmat konsten, som det brukar heta. Kan det finnas ett mera sublimt konstverk, än när skönheten förbinds med livsfara och alstras av ett härjande element?

Extremväder, lämningar och ruiner tillhör konstens mest brukade och kanske mest missbrukade motiv genom tiderna. En av riskerna med ämnet är att det kan förleda till banaliteter om den materiella världens flyktighet. Detta hotar dock inte Ketters verk. De visar något nytt i något väldigt gammalt.