Det fanns en tid när kvinnor verkligen regerade. Under medeltiden och renässansen var drottningar och prinsessor maktfaktorer av rang. Europas riken påminde snarare om familjeföretag än om moderna stater, och det var en självklarhet att kvinnorna skulle bidra till familjens framgång genom maktutövning.

Men sedan hände något. Med den tidigmoderna statens formation, som kulminerade på 1600-talet, skapades myndigheter: ämbetsverk, hovrätter, kollegier med mera, och med dem reducerades kungafamiljens personliga betydelse. Medan kungen fortfarande, åtminstone i envälden, kunde behålla sin makt kom drottningen att marginaliseras. I Sverige gick processen fort. Medan Karl IX:s änka utövade ett betydande inflytande på 1610- talet blev Gustav II Adolfs änka i praktiken idiotförklarad när hon efter 1632 eftersträvade den position som för alla tidigare änkedrottningar varit naturlig.

När drottningen miste sin politiska makt till patriarkala institutioner kompenserades hon dock med nya, symboliska, positioner. Från att stundom ha varit kungens medregent blev drottningen rikets första dam, en moderlig idealgestalt som stod för välgörenhet, beskydd och fosterländsk inspiration. Hon kom att förkroppsliga den nationella tankesymbol som i flertalet länder är kvinnlig (moder Svea i Sverige, Marianne i Frankrike och så vidare). I synnerhet Oscar II:s gemål Sophia och den blivande Gustaf VI Adolfs första hustru, kronprinsessan Margaretha, var framgångsrika i sina ambitioner att fylla denna funktion, och Silvia har följt i deras spår.

I vår tid har emellertid hela den moderna monarkin genomgått vad vi skulle kunna kalla en feminisering. Kungen, prinsarna och hovet har utvecklats i linje med den roll som kommit att förknippas med drottningens agerande, detta som en indirekt följd av att även den manliga kungamakten under 1900-talet har urholkats. Kungafamiljen är i dag en representativ och symbolisk institution, ett svenskt ansikte utåt och, inom ramen för själva riket, något av ett folksagoelement som har mycket lite med politikens övriga realiteter att göra.

Det ligger i sakens natur att denna nya roll, utan konkreta maktbefogenheter men med desto större medial karisma och med associationer till såväl rojalistisk strålglans som nationell moderlighet, är lättare att förena med en drottnings traditionella ämbetsutövning än med en kungs. Lägg därtill den sagoatmosfär som förknippas med prinsessor, och som är övertydlig i många småflickors uppväxtmiljö, och det ter sig helt följdriktigt att den era av drottningar som statsministern har förutspått kommer att gynna monarkin. Institutionen kommer även fortsättningsvis att utsättas för kritik från republikaner och anklagas för otidsenlighet, men den lär ha större överlevnadsmöjligheter om dess förnämsta fanbärare är drottningar och prinsessor än om de är kungar och prinsar.