Att använda adjungerade professorer är en akademisk tradition som tog rejäl fart på 1990-talet.
Systemet innebär – enligt den officiella versionen – att universitetet väljer en person som ska knytas till högskolan som adjungerad professor. Den utvaldes kompetens utreds av två sak- kunniga och ska vara, som det heter, på professorsnivå. Någon utannonsering eller konkurrens förekommer inte.
Den adjungerade professorn får enbart arbeta deltid, högst 50 procent men vanligast är 20 procent. Han eller hon har en egen arbetsgivare som hela tiden betalar full lön. Högskolan behöver alltså inte stå för kostnaderna.
Adjungerad betyder tillfällig. Denna tillfälliga anställning som deltidsprofessor får enligt högskoleförordningen pågå i tre år och – om det godkänns – i ytter- ligare tre år, alltså sammanlagt maximalt i sex år.
Samtliga inblandade parter gör uppenbara vinster på arrangemanget, vilket medför att de har ett gemensamt intresse av att inte tala alltför högt om företeelsen eller kritisera systemet:
•Universitetet/högskolan får gratis arbetskraft där någon annan betalar lönen.
•Den adjungerade kan ståta med en av de mest prestigefyllda titlarna, något som kan vara värdefullt i marknadsföringen av sig själv och/eller eventuella företag.
•Den betalande partnern, ursprungsarbetsgivaren, kan hoppas på fördelar – till exempel kommersiellt.
Den officiella motiveringen är att universiteten kan knyta till sig kunniga personer från samhället utanför för en ringa kostnad, och för professorerna att de kan tillföras ny kunskap och få ökad kompetens.
–Men systemet kräver öppenhet och ställer höga etiska krav, säger chefen för Högskoleverket, universitetskanslern Anders Flodström.
Det är till exempel viktigt, menar han, att adjungeringen inte enbart blir en belöning för lång och trogen tjänst. Det måste handla om att göra en insats för universitet.
–Det viktigaste är att inte mörka utan tala om som det är, säger också Inge Bert Täljedal, tidigare rektor vid Umeå universitet.
Riksrevisionsverket har varnat för att adjungeringen riskerar att bli bara en titel och att innehavaren inte har så mycket tid att arbeta för högskolan.
Insynen i systemet är dessutom minimal. Det finns inga centrala register över antalet adjungerade professorer, vilka de är och vem som betalar. Ingen kontroll förekommer av hur reglerna tillämpas. Varje högskola sköter denna verksamhet för sig själv, men bara ett fåtal redovisar de adjungerade professorerna på sina hemsidor. Ingen rapporteringsskyldighet föreligger.
Förra året gjorde Högskole-verket en mindre undersökning och kom fram till att 649 personer kunde vara adjungerade professorer 2006.
Ofta tappar de adjungerade professorerna själva och universiteten bort prefixet och vederbörande kallas enbart professor. Det sker på hemsidor, i pressmed- delanden, i kontakter med samhället utanför, i marknadsföring och vid andra framträdanden. En del fortsätter att använda professorstiteln även efter avslutad adjungering.
I högskolornas utbildnings-program görs heller inte alltid någon skillnad på adjungerade och ”vanliga” professorer.
–Ett sätt att lura presumtiva studenter, anser ekonomiprofessorn Lars Calmfors.
Bland de arbetsgivare som betalar deltidsprofessorerna dominerar landstingen som finansierar cirka 55 procent av alla adjungerade professorer. Det handlar vanligen om överläkare på sjukhus och gäller främst medicinska universitet.
20 procent bekostas av företag, ofta stora och etablerade som stöder framför allt tekniska högskolor. Statliga myndigheter står bakom 10 procent av de adjungerade professurerna. Finansiärerna till resterande 15 procent är idag i stort sett okända.
