Dottern och jag tittar på Flickan som lekte med elden, andra delen i filmatiseringen av Stieg Larssons Millenium-triologi. Lisbeth Salanders flickvän Miriam Wu håller formligen på att slicka i sig den i vanliga fall svartklädda och militanta men just nu mycket nakna hjältinnan. Stela som pinnar sitter vi i soffan. Blickarna rakt fram. Skämsfaktor 110.
Säga vad man vill om blommor och bin. Lätt är det inte. Hur mycket vi än lovar oss själva att vi ska bli bättre än föregående generation på att berätta. Det finns ju en del att säga. Erfarenheter som man helst vill att den man älskar mest i hela världen ska slippa. Och andra som man för sitt liv inte vill att hon ska behöva leva utan. Det härligaste. Och det mest besvärliga.
– Maaammaaa – du är jobbig! Sluta va så pinsam!
Att prata samlevnad med en dotter i yngre tonåren är en sysselsättning för masochister, har alltid varit och kommer förmodligen att förbli.
Men ändå. Det är svårt att inte bli ödmjuk. För det har hänt en del. Även utanför populärkulturen.
När jag var tonåring i början av 1980-talet fanns det inte ens ett ord för det kvinnliga könsorganet som gick att använda utan att alla rodnade. Jag minns inte ens vad vi sa. Därnere? Underlivet? Musen? I dag säger alla under 15 år snippan utan att så mycket som blinka. Lite för mycket en gullig kopia av snopp för att riktigt falla en gammgädda som mig på läppen (kunde vi inte fått något helt eget?). Men ordet är framröstat i demokratisk ordning, inskrivet i Svenska Akademiens ordlista, går att läsa i barnböcker och används flitigt på landets förskolor. Pojkar har snopp och flickor har snippor och så är det med det. Ingenting att skämmas för. Inte onämnbart. Tabu. Som på min tid.
Och den nya sexuella revolutionen går vidare.
Ett av fjolårets nyord, lanserat av RFSU och nyligen godkänt av Språkrådet, är slidkrans. Det har inte riktigt fått den uppmärksamhet som det förtjänar med tanke på att dess upphov bygger på en av världshistoriens värsta lögner. Myten om mödomshinnan. Att kvinnor är obrukade och hela ända tills de penetreras. En missuppfattning som har kostat åtskilliga kvinnoliv och lidande i brist på blodfläckade brudlakan genom årtusendena. Och än i dag tvingas en och annan olycklig invandrartjej till gynekologen för att låta rekonstruera något som aldrig har funnits.
Det finns nämligen ingen hinna, ingenting som kan spräckas och gå sönder. Och det finns ingen gynekolog eller partner i hela världen som kan se om en flicka har haft sex eller inte. Över hälften av alla flickor och kvinnor som har penetrerande sex för första gången blöder inte, och om de blöder kan det bero på olika saker. Som att de inte är tillräckligt stimulerade till exempel. För det som finns är en krans av slemhinneveck ett par centimeter innanför slidmynningen, töjbara som resår – en slidkrans.
Miriam har rullat ihop sin tunga. Lisbeth tänder en cigg. Jag och dottern sneglar försiktigt på varandra och jag säger:
– Herregud, där kan vi snacka om sexualupplysning.
Sedan skrattar vi.
Puh!
