Själv reser jag i ekonomiklass. Framför ett litet blått skynke med lite mer benutrymme finns första klass. Sedan har vi superklass. Dessa resenärer flyger i egna jetplan av märket Gulfstream. Till ett pris av 45 miljoner dollar slipper de trängas med oss övriga i tidskrävande säkerhetskontroller och incheckningsköer. För 20 år sedan var det bara en handfull av världens rikaste som hade eget privatjet. Idag trafikerar 1 500 Gulfstreamplan världens luftrum. I januari varje år landar hundratals av dem på flygplatsen i Zürich inför det årliga World Economic Forum i Davos.

Den typiske Davosmänniskan, ett begrepp myntat av den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington, är i allmänhet en vit herre i övre medelåldern av europeisk eller anglosaxisk härkomst. Davosmänniskan är svårt narcissistisk, något som krävs för att lyckas på den här nivån. Som många andra med makt är han benägen att ta stora risker. Enligt den djupt konservative Huntington har Davosmänniskan inget behov av nationell lojalitet utan ”betraktar nationsgränser som företeelser gudskelov på väg bort och ser nationella regeringar som lämningar från det förflutna med den enda nyttiga funktionen att underlätta elitens globala operationer”.

Den enda solidaritet Davosmänniskan känner är med andra frisinnade och frihetsälskande Davosmänniskor. Det är bland sina jämlikar han kan slappna av. Kanske skoja till det lite grann. Som mediemogulen Rupert Murdoch gjorde i Davos för två år sedan när han på frågan om han med hjälp av sitt medieimperium som når hundratals miljoner människor lyckats påverka allmänhetens syn på det folkrättsvidriga Irakkriget. Han svarade: ”Vi försökte i alla fall. Ha, ha, ha...”. (Klippet finns på Youtube.) Skrattade gjorde säkert Rex Tillerson som just nu gör allt för att lägga vantarna på Iraks oljetillgångar och vars bolag ExxonMobil de senaste åren satt nya världsrekord i lönsamhet med årsrapporter som överträffat många länders BNP. Det är killar som Rupert och Rex som styr den här världen. I sin bok Superclass beskriver David Rothkopf en global elit på blott 6000 personer vars makt och rikedom saknar motsvarighet i historien. De bildar nätverk, sitter i varandras bolagsstyrelser och regeringar. Bland de utvalda svenskar som brukar resa till Davos finns de bankdirektörer som den senaste tiden blivit så hårt kritiserade för sina vidlyftiga ersättningar.

Det är i det här sammanhanget man måste förstå deras löneanspråk. När de talar om internationella nivåer, favoritargumentet för obscent höga löner och pensioner, är det med de andra Davosmänniskorna de jämför sig. För Davosmänniskorna håller ihop. De gör kommunisternas grej fast i businesskostym. Förenar sig över nationsgränserna. Deras kamp för en bättre morgondag har varit mycket framgångsrik, rent av revolutionerande. Idag äger de tusen rikaste tillsammans dubbelt så mycket som världens 2,5 miljarder fattigaste människor. Det är en ojämlikhet världen aldrig tidigare varit i närheten av. Medan ekonomin rämnar färdas Davosmänniskan tryggt och bekvämt 12000 meter ovanför våra huvuden. Över lagar, skatter och internationella överenskommelser. Allt vi ser av dem är de suddiga vita strecken efter deras Gulfstreamplan.