Anders Borg själv bär syn för sägen. Hans utspel nyligen om Svenskt Näringsliv som ett ”särintresse för väldigt rika personer”, kunde lika gärna ha formulerats i S-högkvarteret. Hans påstående att näringslivets krav på förändrad arbetsrätt är ”lite tondövt”, skulle kunna vara hämtat från LO-borgen.

Sedan Anders Borg tillsammans med Fredrik Reinfeldt tog över det moderata ledarskapet har Gösta Bohmans och Carl Bildts gamla parti metodiskt och bit för bit konstruerats om – de nya Moderaterna har kommit ut som arbetarparti, miljöparti, feministparti, homoparti och nedrustningsparti.

I ambitionen att ta avstånd från sitt förflutna har partiledningen lovat att inte röra arbetsrätten, behålla värnskatten och se till att inga skattesänkningar gynnar högutbildade och välavlönade. Tidigare kritik mot fackligt pampvälde och LO:s maktfullkomlighet har ersatts av utfall mot näringslivet och dess företrädare.

I politikens föränderligavärld är det naturligt att partier förnyas, att retoriken förändras och ledande företrädare ersätts. Men att ett politiskt parti tar avstånd från sitt eget idémässiga ursprung hör till ovanligheterna.

Samtidigt har förvandlingen gett resultat. Ur väljarraset 2002 och spillrorna av Bo Lundgrens ledarskap har Moderaterna vuxit rekordsnabbt. Opinionsmässigt närmar sig nu väljarstödet ”all time high” – i alliansen är Moderaterna ensamma om att ha fått fler sympatisörer sedan maktskiftet 2006.

Att i det läget ifrågasätta ”det nya arbetarpartiet” eller fingertoppskänslan hos dess upphovsmän är riskabelt. Icke desto mindre finns det motståndsfickor inom Moderaterna där ideologi och övertygelse anses viktigare än goda opinionstal. Skrapar man på ytan i den del av partiet som av Carl Bildt definierats som ”Moderat Classic”, framträder tvivel och skepsis vad gäller den politiska kursomläggningen.

I såväl partistyrelse som riksdagsgrupp finns ledamöter som känner oro över vad som händer när väljarna inser att den moderata metamorfosen inte beror på att partiet uppskattar socialdemokratisk politik, utan på att dess ledande företrädare gillar makten.

Oavsett styrkan i de interna tvivlen framställs nu partiets strategi för framtiden på sina håll som en ödesfråga. Att stjäla åsikter från politiska motståndare enligt modern trianguleringskonst må vara framgångsrikt i det korta perspektivet – men vad händer med tilltron till partiet och det politiska beslutsfattandet på längre sikt, om principlöshet upphöjs till norm?

Möjligen är Moderaterna, mitt i framgången, det parti som är i störst behov av företrädare som brinner för något mer än röstmaximering; som drivs av en grundläggande idé om hur samhället ska utvecklas.

För vad hjälper det ett parti om det vinner hela världen, men förlorar sin själ.