”A kan ha varit mer utsatt än andra. Men han råkade ut för icke-acceptabla handlingar på grund av sitt eget beteende.”

Så beskriver en skola i Västerås situationen för en pojke i fyran som dagligen blev kallad dampunge, cp-unge och psykopat av två andra pojkar i klassen. Skolan är inte ensam om att anse att den mobbade på olika sätt själv bidrar till behandlingen han eller hon utsätts för.

SvD har gått igenom samtliga anmälningar till Barn- och elevomudet (BEO) förra året där skolor kritiseras för att inte ha hanterat fall där elever kränks av andra elever på rätt sätt.

I 44 av 66 anmälningar, det vill säga i två av tre fall, fanns beskrivningar som pekar på att skolan lägger skulden för mobbningen på offret.

Det handlar bland annat om att skolorna beskriver hur de förmått offret och förövaren att be varandra om ursäkt eller på andra sätt ta gemensamt ansvar för situationen.

Vi vet att det är väldigt vanligt att vuxna passivt eller aktivt deltar i mobbning, och det talar vi alldeles för tyst om.

Åsa Landberg, psykolog och psykoterapeut på Rädda Barnen.

I andra fall skriver skolan att kränkningarna beror på personlighetsdrag hos den mobbade, till exempel att det utsatta barnet är blygt eller lättprovocerat eller skriver rätt ut att eleven själv har del i det inträffade.

Det vanligaste, vilket förekommer i 20 av fallen, är att skolorna betraktar kränkningarna som en konflikt mellan två elever eller mellan olika elevgrupper.

Lars Arrhenius är inte förvånad över resultatet av SvD:s granskning. Han har länge haft på känn att det är ett utbrett problem att skolor skuldbelägger offret.

– Ofta när jag pratar med barn som mobbats beskriver de dels kränkningarna, men dels också det här ifrågasättandet från skolan. Att inte bli trodda på eller att man känner att vuxna lägger skulden på dem gör att barnen känner sig kränkta ännu en gång.

Lars Arrhenius tror att den främsta orsaken är att skolpersonalen inte vet hur de ska hantera situationen, och att det då blir lättare att försöka hitta fel på den mobbade.

Vuxna som står tysta och tittar på eller på olika sätt ursäktar kränkande behandling av en elev uppfattas ofta av det utsatta barnet som passiva deltagare i mobbningen.

Då blir risken ännu större att den mobbade själv tror att det verkligen är något fel på honom eller henne. Det menar Åsa Landberg, psykolog och psykoterapeut på Rädda Barnen.

– Vi vet att det är väldigt vanligt att vuxna passivt eller aktivt deltar i mobbning, och det talar vi alldeles för tyst om, säger hon.

Utöver de fall där skolorna lägger skulden på offret finns flera fall där skolorna riktat åtgärder mot den mobbade. Det kan handla om att offret får gå till kuratorn eller att skolan tillsätter en assistent som ska följa med den mobbade som ett skydd på rasterna.

– Sådana stödåtgärder kan, även om de vidtas i all välmening, också uppfattas som att ”det är mig det är fel på”. De utsatta ser inga åtgärder mot de elever som kränker dem, säger Lars Arrhenius.

Han efterlyser en skärpning av lagen om skolors skyldighet att agera mot mobbning. I dag krävs att skolan direkt när de får indikationer om att en elev utsätts för kränkande behandling drar igång en utredning, och om det visar sig att någon utsätts för mobbning måste skolan vidta kraftfulla åtgärder.

Om de kriterierna har uppfyllts kan skolan inte krävas på skadestånd, även om den faktiskt inte får stopp på kränkningarna.

– Som förälder kan man tycka att har man inte stoppat mobbningen inom säg tre månader eller ett halvår, då har man inte gjort tillräckligt. Där skulle lagstiftningen kunna skärpas. Det är inte rimligt att man som elev ska utsättas för mobbning i en hel termin, säger Lars Arrhenius.