En tröst för de svettiga motionärerna när de springer, går eller som några, kryper uppför berget är vetskapen om att det bultande hjärtat och de stumma benen bara har fem kilometer kvar till målet.

Och vid Abborrbergets fot står 16-åringarna Zeke Ridderstråle och Max Sahlin Larsson och langar dricka för tionde året i följd.

Solljuset strilar genom björkars gulnande lövverk vid den glittrande Röstugeviken. Pojkarna positionerar sig vid stigen. För nu gäller det att vinna tävlingen ”ta ettan”, det vill säga att lyckas överlämna dricka till den förste löparen.

Men den överlägsne vinnaren Lewis Korir från Kenya bara sveper förbi i hög fart. Det går fem, sex minuter innan näste löpare blir synlig. Med framsträckt arm och hand i rätt inbjudande vinkel lyckas Zeke bli den förste att förmå en löpare ta en mugg med vatten.

–Jaaa, jag vann. Jag tog tvåan! jublar han.

En timme senare går det mycket långsammare när plågade motionärer kämpar uppför. Lidingöloppet är ingen barnlek. Det startades en gång i tiden för att älgjakten satte stopp för orientering och då beslöt bland andra Sven Gärderud, OS-guldmedaljören Anders pappa, att arrangera ett krävande terränglopp.

Vid Abborrbackens krön möts löparna av musik. Gospelkören Consensus har för vana att sjunga vid långlopp för att peppa deltagarna. Kören tar i för fullt i Jackie Wilsons klassiska soulhit Your love keeps lifting me higher and higher. And higher.

Några löpare lyfter handen, försöker klappa takten. Och ser lite gladare ut.

I mål står Colm O’Callaghan från Huddinge AIS och pustar ut. Om Abborrbacken säger han:

–Fuckin awful, den är så otroligt brant i början. Jag såg kören men jag hörde den inte. Men efter backen var det någon som spelade Smoke on the water med Deep Purple. Det gav mig en kick, säger han brett leende.