Mitt farväl till feminismen

För precis ett år sen skrev jag en kolumn om att kvinnor borde inkludera männen i den feministiska kampen. Jag fick hårda reaktioner direkt från flera feministiska profiler. Budskapet var att jag förmodligen inte lever som jag lär och inte ska tycka så mycket förrän jag själv är jämställd.

Jag som trodde att jag skulle få stöd från den feministiska rörelsen nu när jag som man försöker mobilisera andra män. När Feministiskt initiativ bildades var jag en av de som jublade. Äntligen ett nytt politiskt verktyg som skulle leda till fler kjolar på människor med makt. När Gudrun Schyman hälsade på oss på Gringoredaktionen var jag extra exalterad. Men halvvägs in i hennes föreläsning insåg jag att Fi inte var ett parti för män.

Visserligen hade de 10 procent män som medlemmar men de bjöd aldrig in aktivt. I stället var det den vanliga demoniseringen av män som grupp. Jag var redo att värvas men det slutade med att jag inte ens röstade på dem. Jag delar kampen men kunde som man inte vara med i en rörelse med en sån mansbild.

Jag saknade kärleken i kampen. Den jag försökt tillämpa när jag pratar om svenskhet. Att lyfta orättvisor mot blattar men på ett kärleksfullt sätt inkludera svennar i en gemensam kamp har visat sig vara en framgångsrik modell. När jag i en TV-debatt om feminism nämnde ordet kärlek stannade de andra debattörerna upp i sitt hetsiga skyttegravskrig och log i några sekunder. Ett litet "ooh vad gullig han är" och sen var de igång att kasta skit på varandra igen.

Efter att starka kvinnor i min omgivning med laserprecision opererat bort min maktblindhet var jag sjukt peppad på att kämpa för att få bort könsorättvisorna. Jag fick ett genuspiller som var oåterkallerligt och plötsligt kunde jag se maktobalansen i nästan varenda vardagssituation.

Jag såg hur kvinnor jag älskar behandlas och har behandlats riktigt illa och blev förbannad. Arg på alla idiotiska män och mest av allt på mig själv som inte fattat tidigare. Plötsligt var det jag åstadkommit inte lika mycket värt. Som att jag dopat mig och inte tävlat på samma villkor som mina kvinnliga medmänniskor. Jag ramlade in i den kollektiva skuldfällan som de flesta män som försöker äntra feminismen någon gång hamnar i.

Jag ville ut på barrikaderna tillsammans med mina medsystrar för att mina framtida barn inte ska behöva mallas in i samma system. Men mina medsystrar verkade inte vilja ha mig där. När jag försökte möttes jag med misstänksamhet. Jag ifrågasattes ofta vilket var nyttigt för det lärde mig mycket. Men samtidigt kände jag mig ofta dum. Jag var rädd för att säga och göra fel. Insåg att de hade så mycket mer kunskap än mig, inte bara självupplevd utan också akademisk.

Så jag försökte kompensera mina brister. Ett tag gjorde inget annat än lästa feministisk litteratur. Det mesta av de upplevelser som kvinnor beskrev i känslan av att vara i underläge kunde jag relatera till mitt liv som blatte. Min ivriga vilja att betala av min skuld gjorde att jag ibland överkompenserade. Att jag återigen särbehandlade kvinnor fast på ett överdrivet positivt sätt. Processen gjorde mig paranoid och det kändes ofta som hur jag än gjorde så blev det fel. Tills jag insåg att måste släppa ängsligheten. Att mitt utgångsläge inte kan vara att betala av en skuld. Att jag måste bejaka min manlighet och älska bort självföraktet mot män. Att jag bara kan kämpa för jämlikhet ur ett manligt perspektiv. Därför är jag inte längre feminist. Jag är femanist.

Zanyar Adami

zanyar.adami@svd.se

Fler artiklar