Vet ni vilken dag det var igår? Jo visst, Konungens (och Karls och Karlas) namnsdag. Med all tillbörlig vördnad för alla dessa namnsdagsbarn så är den 27 januari så oändligt mycket mera betydelsefull. I min kalender står det ”Förintelsens minnesdag”. Visserligen förtecknas även Götes och Götas namnsdag den 27 januari, men det är först och främst alla Förintelsens offer vi minns och hedrar denna dag. Alladem som mördades, minst sex miljoner judar, men också ett okänt antal zigenare, homosexuella och andra i Tredje Riket misshagliga element, skall ihågkommas denna dag. I Israel, och kanske även på andra platser där det finns kvar en spillra av den judiska menigheten, läser man timme efter timme upp namnen på alla dem som berövats sina namn och blev ett nummer, eller mördades direkt vid sin ankomst till dödslägren.
Alla namn är förstås inte kända, men symboliken kan inte missförstås. Minnesaktionen kallas ”Varje människa har ett namn”. Eller kanske rätten till ett namn? Ceremonien återupprättar också själva ordet ”aktion” som missbrukades av nazisterna som beskrivning av sitt blodiga hantverk.
Till min bok ”Bränt barn söker sig till elden”, som nyligen återutgavs i pocket av Norstedts förlag, valde jag ett motto från Lars Gyllensten: Det förflutna är utlämnat åt vår barmhärtighet.
Så sant – och så ofta missförstått. Många, inte minst i Tysklands äldre generation, tolkade ”barmhärtighet” som ett slags frisedel: Nu är det över! Nu förlåter vi varandra!
Så synd bara att det finns så få av offren som kan förlåta, eftersom de inte finns kvar i livet, tänkte jag i mitt stilla sinne. Eller är det meningen att över- och kvarlevande skall skänka förlåtelse åt gärningsmännen, de aktiva och de passiva, som medverkade till mordet på den överlevandes far, mor, syskon eller någon annan älskad människa? Nej, ingen har rätt att skänka förlåtelsens barmhärtighet å andras vägnar. Det är bara sitt eget lidande man kan, om man vill, förlåta. Det är just därför Förintelsen ibland kallas: Det förgångna som inte förgår.
Ändå finns det en barmhärtighet vi alla kan, och kanske bör, visa det förflutna. Dess namn är: Minnet. Inte någon abstrakt minneskunskap av en historisk händelse, utan hjärtats och sinnenas försök att följa offrens, de enskilda människornas helvetesvandring – så långt det är möjligt. Denna dag skall vi inte tala om ”Förintelsen” och ”offren” som en ansiktslös massa, vi skall vända oss till ett Du.
Du som går den sista vägen mot gaskamrarna med Din lille son vid handen. Han håller en stor röd boll tryckt mot bröstet, men tappar greppet och bollen rullar ner i diket. En vakt, en vanlig tysk soldat, tar upp bollen, vänder sig mot pojken, men så kommer han på bättre tankar. Trött och modlös rycker han på axlarna och kastar bollen tillbaka ner i diket. Mycket snart kommer pojken i alla fall inte längre att ha någon användning för sin röda boll.
Men betänk att pojken och hans röda boll är anförtrodda åt vår barmhärtighet. Han lever i vårt minne.
Cordelia Edvardson är flerfaldigt prisbelönad, tidigare SvD-korrespondent i Jerusalem.
