VIMMERBY
Hon fingrar på en vältummad papperslapp. På natten, när hon hade hört om Tony Olssons rymning från Hallanstalten, skrev 64-åriga Astrid Gladh ner sina tankar. ”Tony rymt”, har hon antecknat och pennan har dragit flera ringar kring de två orden.
- Det går inte att förstå det. Det som inte får hända har hänt. De skulle vara så hårt bevakade.
Astrid Gladh har skrivit ett kontrakt med kriminalvården: hon har fått ett löfte om att informeras så fort Tony Olsson byter anstalt, eller om något händer honom.
- Jag behöver känna till var han finns. Han har varit med och dödat min son och om jag ska kunna vara lugn måste jag veta att de har honom. Jag litar inte en promille på Tony Olsson.

Men när kriminalvården ringde för att berätta om rymningen hade Astrid Gladh känt till den länge. Sent på tisdagskvällen var hon uppe och tittade på tv. Jan Troells film Il Capitano, som handlar om Åmselemorden, slutade strax efter midnatt.
- Jag blev så omtumlad av den filmen så jag kunde inte sova. Helt oskyldiga människor dödades och jag var alldeles tagen. Det jag fick höra sedan när jag slog på nyheterna kändes lika hemskt.

Två meningar har hon skrivit flera gånger på sitt papper. Astrid Gladh drar fingret under orden: ”Hån emot oss”, står det. Och på raden under: ”falsk trygghet”. Astrid Gladh berättar att hon upplever mycket oro. Hon liknar samhället vid en flatbottnad eka, som när som helst kan tippa.
- Går det bra är det Guds försyn. Men jag är oerhört orolig för ny blodspillan nu, säger hon.
Också Heléne Borén, hustru till den mördade polisen Olle Borén, är uppriven efter gårdagens rymning. Hon har försökt att komma ur sorgen, i en ny stad, med ett nytt jobb och en ny relation.
- Det är rörigt med alla olika känslor som kommer upp. Det är en blandning av ilska och sorg och det är väldigt smärtsamt, säger hon.
Hon brukar försöka låta bli att tänka på de män som mördade hennes man. Men det senaste dygnet har det varit omöjligt.

- Jag vill lämna det här bakom mig nu. Framför allt känns det viktigt att våra döttrar inte ska behöva oroa sig, utan att vi alla går vidare. Varje gång vi påminns kastas vi tillbaka i sorgen.
Astrid Gladh beskriver också hur sorgearbetet rivs upp av rymningen.
- Jag har gått igenom flera stadier. Först var det bara prata, prata, prata. Jag får inte tillbaka min son, men det är som om jag har börjat våga se framåt ändå.
Hon lever ensam. Oron håller sig på avstånd när hon håller igång: på jobbet och i kontakten med vänner och andra anhöriga.
- Men när jag är ensam kommer tankarna till mig. Det blir egentligen bara en sak: varför? Och nu tänker jag att samma sak kan hända någon annan familj också.
Så viker hon ihop pappret på mitten. Och på baksidan står samma ord en gång till: ”ett hån emot oss”. Hon stoppar ner pappret i sin bröstficka.