Det är sommartomt bland Amicus brandröda tegelbyggnader i Norrala i utkanterna av Söderhamn. Men från halvöppna fönster på boendet för asylsökande barn pumpar musik och inne i byggnaden pågår lunchförberedelser. I köket hackas lök och en kille kommer förbi med en golvmopp.

Sammanlagt bor här 24 ungdomar som kommit till Sverige och sökt asyl utan sina föräldrar. En tredjedel av dem, däribland hazaren Mostafa Husseini, är pojkar från Afghanistan.

Mostafa kom till Stockholm i november förra året med en lastbil från Paris. Ett tag bodde han på ett transitboende i Hästhagen men nu är de tidigare institutionslokalerna för handikappade hans hem - personalen och de andra ungdomarna ställföreträdande familj.

– Jag har en svensk mamma, min gode man, men jag saknar ändå min riktiga mamma, säger Mostafa, på förvånansvärt god svenska.

Det har gått två dagar sedan han fick veta att han får stanna i Sverige. På rummet står blommor som Mostafa fått av personalen. Han är uppenbart lättad och skulle helst låta bli att prata om den fyra månader långa resan från Iran till Sverige och om händelserna i Afghanistan och Teheran som föregick den mödosamma strapatsen:

Under tio år bodde Mostafa, hans två bröder och deras mamma i Teheran dit de tagit sig efter att Mostafas far dödats av talibaner. Trots att de saknade officiell flyktingstatus kunde de hyra en lägenhet och storebrodern försörjde familjen genom att arbeta som skomakare.

Men när polisen gjorde en razzia mot skomakeriet förra året förändrades tillvaron. Familjen utvisades och återvände till Ghazni i östra Afghanistan. Där gjorde de anspråk på mark som de lämnat vid flykten ett decennium tidigare. Men det kravet uppskattades inte. En natt dök okända män upp och förde ut Mostafa och hans storebror i öknen. Där skiljdes de åt. Männen tog med sig brodern en bit bort och sedan hördes ett skott.

– Han mördades, säger Mostafa Husseini med skrovlig röst och vägrar att gå in på detaljerna.

Mostafa flydde genom öknen och lyckades så småningom ta sig tillbaka till Teheran. Med hjälp av pengar familjen haft innestående hos den tidigare hyresvärden och råd från vänner anlitade han en flyktingsmugglare.

Ungefär vid samma tidpunkt som svenska gymnasieungdomar föreberedde sig för att återvända till plugget började Mostafa sin vandring över bergen till Turkiet. Det var så kallt att en del personer i gruppen frös ihjäl, några framför hans ögon.

Från Turkiet fortsatte färden på ett lastbilsflak genom Europa. Trängseln bland passagerarna gjorde det omöjligt att sitta ordentligt och eftersom det inte fanns någon toalett gällde det att äta och dricka så lite som möjligt. Efter tio dagar var de framme i Paris, där Mostafa registrerade sig hos myndigheterna. Några veckor senare fortsatte han ändå färden, nu med en ny lastbil till Sverige.

Mostafa vet inte varför nästan alla afghanska minderåriga som anlänt till Sverige är pojkar, men sannolikt har det en kulturell förklaring.

– I Afghanistan är det otänkbart att en flicka skulle färdas ensam med en massa män på det sätt som jag gjort, säger han.

Under våren har Mostafa fått hjälp av en psykolog på traumaenheten i Gävle, som hjälpt honom att försöka se framåt igen. I likhet med många av sina vänner på Amicus har Mostafa under långa perioder mått dåligt. Av ovissheten, men också av oron. Sedan han lämnade Afghanistan har han inte haft någon kontakt med sin mamma och sin yngre bror och han vet inte vart de tagit vägen. När han nu fått besked om att han kan stanna känns allt ändå lite lättare.

– Plötsligt började jag se saker omkring mig som jag inte sett förut. Nu vill jag lära mig mer svenska och göra något för Sverige. Kanske blir jag skomakare.