BRYSSEL, SvD
På väg med Bryssels gula stadsbuss i den gråregniga gryningen drömmer jag om jullovets ljuva förlustelser. På väg till ännu en lång dag med själsdödande schackrande om några decimaler i EU-bunkern längtar jag efter en berikande upplevelse.
Dit hör en efterlängtad omläsning av Huset Buddenbrook (i Ulrika Wallenströms nya översättning). Tänk att på nytt få försjunka i detta lysande mästerverk som den unge Thomas Mann hann skriva innan han blev mer intresserad av döden än av livet.

I Buddenbrooks skildras det klassiska mönstret för ett familjedrama i tre akter: uppbyggnad, utveckling och förfall. Ett mönster som i denna tidiga morgon även tycks stämma in på den europeiska gemenskapens öde.
En första generation med Jean Monnet, Robert Schuman och Konrad Adenauer lägger grunden. En andra generation med Jacques Delors, Francois Mitterrand och Helmut Kohl utvecklar den.
Sedan några år ser vi hur en tredje generation med Jacques Chirac, Tony Blair och Göran Persson håller på att förskingra arvet. Nu är det dags för konkursförvaltarna att rycka in, rädda möblerna och försöka rekonstruera verksamheten.

Det var en historisk lycka att miniräknaren inte var uppfunnen för drygt 50 år sedan när Monnet, Schuman och Adenauer enades om att skapa ett nytt Europa. Tänk om de i stället för att bygga upp en stabil fredsordning i Europa skulle ha börjat räkna på om Europa bär sig. Tänk om de fastnat i de kamerala mystifikationer som numera besjälar våra statsmän, ”nettobetalare” och ”nettomottagare”.
Vid torsdagens arbetsmiddag med EU:s stats- och regeringschefer presenterade sig företrädarna för fem olika länder som ”den störste nettobetalaren”: Göran Persson, Jan-Peter Balkenende, Wolfgang Schüssel, Jean-Claude Juncker och Angela Merkel. Det finns uppenbarligen minst fem olika sorters matematik inom EU.

Den bakomliggande, förföriska men fullständigt vilseledande idén är att pengaflödet inom Europa skulle vara ett enkelt nollsummespel med ”vinnare” och ”förlorare”. Hur låter det sig beräknas? Hur kalkylerar man om Tyskland bidrar till regionalstöd som går till Grekland för uppbyggnad av infrastruktur som utförs av tyska byggfirmor?
Ur dessa mystiska nettokalkyler genereras spektakulära slagsmål med krav på ”nettokorrigeringsmekanismer”, ”rabatt” och ”rabatt på rabatten”. Den populism, opportunism och egoism som nu frodas i denna europeiska kommunalpolitik är bara en variant av ett gift som kan förpesta många andra mänskliga sammanhang. Vem skall betala reparationen av taket på släktgården? Hur skall man fördela kostnaderna för den nya hissen i bostadsrättsföreningen?

Det går att utveckla kalkyler med hundratals parametrar som till slut bara en handfull besatta nördar bemästrar.
I grunden ligger en pervers logik som driven till sin spets underminerar all social sammanhållning eftersom den förbiser grundläggande begrepp som ”solidaritet” och ”det gemensamma bästa”.
Kan resultatet av miniräknarnas Europa bli mer än minimalistiskt?