En regering kan långt ifrån alltid kontrollera bilden av sig själv, men just den här situationen har statsminister Fredrik Reinfeldt förutsett och velat förebygga.

Efter valet 2010 lyftes Per Schlingmann över från jobbet som partisekreterare för Moderaterna – han är pr-geniet som skapade bilden av de Nya Moderaterna – till Fredrik Reinfeldt och en nyinrättad tjänst som statssekreterare med ansvar för kommunikation.

Om det var ett så smart drag ur pr-synvinkel kan förstås diskuteras. Schlingmann fick heta ”propagandaminister” och utnämningen anmäldes till Konstitutionsutskottet.

Efter en kort intervju första dagen på jobbet skrev TT att Per Schlingmann ville ”få bort bilden av regeringen är en förvaltarregering”.

– Den stämmer inte, förklarade Schlingmann. Vi har en tydlig reformagenda.

Regeringen har som ambition är att hålla ihop landet – vilket finansminister Anders Borg upprepade i går när han presenterade vårbudgeten – och på den här punkten har man faktiskt lyckats.

För i dag råder en sorts konsensus om att Sverige faktiskt har en förvaltarregering. Oppositionen – förstås – men också borgerliga tyckare, skribenter och ekonomer är överens om att regeringen är trött, passiv, idélös och/eller för försiktig.

Detta har blivit en sorts allmän sanning: jorden är rund, regeringen är trött. Och det är förstås inget lyckat facit för Per Schlingmann.

Regeringens vårbudget gör heller inte mycket för att ändra på den här bilden. Det kan finnas en lång rad skäl till det.

• Det är kanske klokt att spara. Läget är bättre, men stora osäkerheter om världsekonomin kvarstår. IMF-chefen Christine Lagarde sa i ett tal i förra veckan – inför helgens möte med IMF och Världsbanken i Washington – att ”risken är fortfarande hög, situationen är bräcklig”.

• Regeringen är inte överens om vilka skattesänkningar som är viktigast om och när det väl finns ett reformutrymme. I en bilaga till budgeten har finansdepartementet räknat ut att ett slopande av värnskatten - Folkpartiets hjärtefråga - visserligen leder till ett ökat antal arbetade timmar, men bara skapar 500 nya jobb.

• Regeringen är inte heller överens om vad som ska göras mot ungdomsarbetslösheten. Centern och Folkpartiet har drivit en ideologisk kampanj för sänkta ungdomslöner, men statsminister Fredrik Reinfeldt har sagt tvärt nej: ”I Sverige sänker vi inte löner, vi höjer dem”.

• Det parlamentariska läget gör att regeringen är osäker på vilka delar av den ekonomiska politiken som faktiskt kan gå igenom riksdagen. Det lät i går som om Anders Borg är osäker på om det någonsin blir något mer jobbskatteavdrag – en reform som en riksdagsmajoritet också hotar att stoppa.

• Att utstråla ansvar för statsfinanserna är viktigare för regeringen, än att framstå som att man tar krafttag mot arbetslösheten.

Men det kan också handla om politisk inlärning. Regeringen Reinfeldt kämpade i underläge stora delar av förra mandatperioden – efter att ha genomfört mycket stora reformer, som motiverades med att de skulle skapa jobb.

Men under hösten 2008 steg stödet kraftig för regeringspartierna, sedan finanskrisen hade slagit till. Och när den andra vågen - Greklandskrisen - under valåret 2010 sköljde över Europa steg siffrorna igen, och i september vann de borgerliga valet.

Det är värt att komma ihåg att alliansregeringen blev återvald på ett mycket återhållsamt valmanifest. När alla nu talar om en passiv regering är det ändå så att de flesta större vallöften – minus jobbskatteavdraget – är genomförda. De var helt enkelt inte så många.

Valet 2010 visar alltså att det inte alltid är nödvändigt för en regering att framstå frustande av handlingskraft och reformiver.

Och de flesta som nu hävdar att regeringen gör för lite har en egen politisk agenda: de menar egentligen att regeringen borde göra mer av det som just de själva – eller deras organisation – vill.

Less is more, ibland i alla fall. Men för att ansvarstagande och återhållsamhet ska fungera riktigt bra som valvinnare krävs omständigheter som regeringen inte kan kontrollera eller beställa fram: gärna någon form av ekonomisk kris eller hot som kommer utifrån.

Och att förknippas med begrepp som passiv, trött och uppgiven hjälper aldrig någon regering. Per Schlingmann skapade de Nya Moderaterna, men kan han förändra bilden av regeringen?