Att öppna dörren till Ylva Allerbrands hus i norra London är nästan som att kliva in på en öppen förskola någonstans i Sverige. Hallen är full av små skor och i vardagsrummet härjar ett tiotal ungar som just lärt sig gå. Deras mödrar äter kokosbollar och småpratar över en kopp kaffe. På en tv rullar svenska Bolibompa.

Men det här är ingen verksamhet i offentlig regi utan en helt vanlig torsdagsträff för Svenska mammor, norra London-gruppen.

– Vi håller hårt på traditionerna och firar alltid högtider som påsk och lucia tillsammans, berättar ”kontaktmamman” Sara Runesson, som varit med sedan starten.

Hennes uppgift är att organisera nya grupper i takt med att medlemsantalet växer och att slussa nyblivna mammor rätt, en roll som enligt organisationens hemsida kräver ett ”brinnande intresse för svenskheten”. Det har Sara:

– Jag vill att mina döttrar ska älska Pippi lika mycket som jag gjorde, eller åtminstone förstå varför jag gjorde det. Vi kommer förmodligen att bo här i hela vårt liv, men jag vill ändå att vi har svenskhet i vår vardag, säger hon.

Gemensamt för mammorna i norra London är att de bott i Storbritannien under en längre tid. Nästan alla har sina barn tillsammans med en britt och ingen av dem planerar att återvända till Sverige. I andra grupper, som den i Chelsea, är det vanligare med helsvenska familjer, som umgås via mammagrupperna under de år de bor utomlands.

I de här kretsarna ingår besök på Ikea som en del i barnuppfostran. Polarn och pyret-kläder och Sempervälling är hårdvaluta.

– Innan jag fick barn saknade jag aldrig Sverige men när jag fick min första dotter började jag längta efter familjen och de saker jag hade när jag själv växte upp. Allt i Sverige är så bra, särskilt mammaledigheten och barnomsorgen, säger Sara Runesson och får medhåll av de andra. Att hennes två döttrar också uppskattar gemenskapen är tydligt. Samtidigt håller de igång språket. Även om engelska är deras modersmål har de nu börjat rätta sin mamma om hon säger fel på svenska.

Fördelarna med Sverige upptar många diskussioner mellan mammorna, men de flesta i gruppen är medvetna om att de delvis romantiserar Sverige. Det svenska trygghetsnätet må vara bättre utbyggt än det brittiska men det skulle vara svårare för barnens pappor att ta sig in i det svenska samhället än det är att vara invandrad svensk i London. Att känna sig välkommen i samhället är trots allt viktigare än lång föräldraledighet i det långa loppet, menar de.

– Sverige är väldigt homogent och toleransen är inte så stor, i synnerhet inte på arbetsmarkanden. Våra män hade nog känt sig ganska utanför i Sverige, konstaterar Sara.

Efter flytten utomlands har hon själv fått en mycket större förståelse för invandrare i Sverige, till exempel för betydelsen av att hålla modersmålet vid liv. Hon tycker att det är viktigt att upprätthålla banden till sin egen kultur för att känna sig hemmastadd på en ny plats.

– Jag vill ju att mina barn ska få en del av mitt ursprung. Men i första hand är de ju engelsmän, inte tal om annat.