STOCKHOLM Bortsett från detaljer som att tyska tåg lastade med soldater tuffade till Norge för ett drygt halvsekel sedan och att amerikanska ubåtar tilläts leka runt i våra vatten på åttiotalet så brukar svenska regeringar, oavsett färg, tala sig varma för vår alliansfrihet och ställning som föredömliga världsmedborgare med många internationella samvetspoäng.

I samma andetag framhärdar de också det angelägna i att Sverige ska utveckla tungt artilleri, militära radarsystem, stridsfordon, krigsfartyg och stridsflyg, trots att det skulle bli betydligt billigare att importera hela rasket.

Tanken är att vi ska vara självförsörjande när ryssen anfaller, om hon nu någonsin kommer till skott. Varje år får därför privata, delvis svenskägda företag mellan tre och fyra miljarder av våra skattekronor för att utveckla nya avancerade vapensystem åt oss. Ytterligare 14 miljarder läggs på att köpa och underhålla vapen och försvarsmateriel från samma företag.

Sverige är ett litet land men en av världens största vapenexportörer. Den vapenutveckling som svenska skattebetalare subventionerar kommer därmed också andra länder till godo.

Exporten lyder under stränga regler. Men alla har ju rätt till ett försvar, så med viss ansträngning kan det nästan ses som en fredshandling att vi delar med oss till ett antal icke krigförande demokratiska stater.

En entusiastisk kund är exempelvis USA. Till dem exporterar Saab sina populära granatgevär Carl-Gustaf. Den tillhörande ammunitionen marknadsförs som särskilt lämplig för stads- och djungelkrigföring och exploderar i ett kraftfullt metallsplitter. Engångsmodellen AT4 är också uppskattad; ett skjut- och slängvapen som med fördel avfyras från axeln och spränger sig igenom både bepansrade fordon och hus i Irak.

Enligt Saab är exporten ett sätt att kunna erbjuda ”kostnadseffektiva lösningar” till det svenska försvaret.

En annan förmodat effektiv kostnad är bjudresor. The Center for Public Integrity i Washington D.C. är en oberoende organisation för undersökande journalistik. Deras granskning visar att 34 medarbetare till amerikanska kongressledamöter (varav 26 republikaner) reste till Sverige mellan åren 2000 och 2005. Samtliga resor sponsrades av SAAB, enligt offentliga handlingar från den amerikanska kongressen.

Darren Dick; en Bush-supporter som arbetade för Senator Pat Roberts från Kansas, var till exempel här i några dagar för att närmare bekanta sig med svensk försvarsindustri, till en kostnad av drygt 45000 kronor.

Relationsfrämjande åtgärder alltså, utöver några miljoner i direkta lobbykostnader, riktade till dem som kontrollerar amerikanska skattepengar.

Men utvecklingsbidragen från den svenska regeringen tycks rasa in varje år utan större åthävor.

I Sverige finns många skattebetalare som köper idén om att vi behöver ett nästan helt egenproducerat försvar, och att vapenexport är en värdig sysselsättning. Andra gör det inte. Det vi alla har gemensamt är att vi är tunga investerare i vapenutveckling på spjutspetsnivå.