Miljöförstörning! Rovdrift med icke förnybara resurser! Förskingring av kommande generationers livsviktiga tillgångar! Sopsortering!

Ja, ni känner igen stridsropen och, måste jag bekänna, jag har hittills förhållit mig rätt så kallsinnig till dem. Jag orkar inte med ännu ett MÅSTE, kände jag. Mitt liv är tillräckligt rörigt och krävande som det är.

Ibland hoppar jag av ekorrhjulet. Stjäl mig till min egen, alldeles egna tid. Jag väljer ut en cd, det spelar ingen roll om det är Mozart, Bach eller Haydn, för en yngre generation finns det säkert andra husgudar.

Den här ”musikterapin” har en gemensam innebörd: Den fördjupar tystnaden, öppnar sig mot stillheten och banar vägen mot hjärtpunkten. Platsen ”öster om sol och västan om måne”. Bara du själv känner till ditt väsens innersta hemlighet, platsen där du finner frid, men den måste förbli hemlig, kanske även för dig själv. Min själens rastplats hette Dahab och låg vid Röda Havets strand. Redan innan Israel hade återlämnat de sista kilometrarna av Sinaiöknen till Egypten och fredsavtalet hade undertecknats, var Dahab något av en kultplats för israeliska ungdomar och en del fridstörstande äldre israeler.

Beduinbyn Dahab upplevde en guldålder i och med de unga israelernas upptäckt av platsen och den aktning, rent av vördnad, de visade ”urinvånarna”, möjligen ättlingar till deras anfäder, trodde några. I den mån egypterna alls tog någon notis om dem såg de beduinerna mest som efterblivna och primitiva. De skulle aldrig drömma om att tillbringa sin semester i de palmhyddor, några kilometer från själva byn, som beduinerna hade uppfört vid stranden. Israelerna, och jag, älskade det.

När sonen hade krupit ner i sovsäcken satt jag själv vid strandkanten och lät den varma, mjuka natten omfamna mig.

Månen penslade sin silverstrimma över det mörka vattnet och alla de hundratals klart lysande stjärnorna, jo nog kunde man tro på sägnen att de var Guds fotapall. Det är slut med det nu. Dahab, mitt Dahab, finns inte längre. Jo, beduinbyn ligger nog där den låg, och palmhyddorna hyrs väl ut till några äventyrslystna israeliska ungdomar. Men några kilometer bort har det uppförts ett nytt ”Dahab”. Där tävlar flera lyxhotell, komplett med swimmingpool, bar och möjligen också kasino, om de egyptiska och utländska semesterfirarna.

Här kan beduinerna också få jobb som städare, diskare och eventuellt servitörer. Flera av dem har också återgått till ”modernäringen”, fisket, inte minst av hummer, något som israelerna inte tillät, eftersom hummern ansågs vara utrotningshotad. Men värst av allt: beduinerna har också återgått till att fiska med dynamit. Därmed förstörs de oersättliga, obeskrivligt vackra korallrev som har bildats under århundranden - en skönhetsupplevelse som snorklarna och dykarna upplever i stum beundran.

Israelerna, som annars inte är särskilt miljömedvetna, utfärdade stränga förbud mot dynamitfiske, för korallrevens skull. Egypterna tycks inte bry sig så mycket, så länge turisterna kommer och har något korallrev att undervattenfilma.

När jag in i märgen känner att ”mitt” Dahab har fallit offer för girighetens rovdrift med oersättliga naturtillgångar, ja då kan även jag bli till en träd- eller snarare korallkramare (även om de sticks).