Matilda Runestedt tycker att man inte får glömma bort familjerna kring svårt sjuka fångar. För henne och hennes son var det tungt att inte få tillbringa den sista tiden med hennes pappa, sedan permissionen dragits in.
Foto: Lars Pehrson
Stockholm Familjen är samlad runt en säng på hospicet i Södertälje. Där ligger 67-årige Jean Gustafsson för döden. Utanför dörren på en stol sitter en äldre man i blå skjorta märkt ”Kriminalvården”. Han är vakt och kommer att vara med ända fram till Jeans sista andetag.
Matilda Runestedt Eriksson är dotter till Jean Gustafsson, som dog som fånge. Hon ansökte om nåd till regeringen tillsammans med sin dödssjuke pappa. Men pappan hann dö och ärendet avskrevs. Matilda Runestedt Eriksson berättar om sista tiden:
– Pappa blev lam i ena armen, kunde inte gå på toaletten själv. Han hade väl kunnat få dö fri.
Jean var alkoholist och periodare. Efter ett nyktert 90-tal då han drev en byggfirma började han med amfetamin i början av 2000-talet.
– Det blev ju såklart en massa spring och polisen satte span på honom.
I mars 2007 greps han och dömdes till tre års fängelse för bland annat grovt narkotikabrott. Han hamnade på anstalten Hall i Södertälje. Där upptäcktes den aggressiva cancern som skulle ta hans liv ett år senare. Upptäckten blev starten på ett tufft år för familjen.
När ens dödssjuke anhörige dessutom är fånge kompliceras saker, berättar Matilda Runestedt Eriksson.
Pappan fraktades med handfängsel från Hall till cellgiftsbehandlingarna på Karolinska universitetssjukhuset. Hans barn-barn fick till en början inte lämna smörgåsar till honom vid sjukbädden. Pappan hade dessutom svårt att få tag på familjen ibland, eftersom han hade telefonrestriktioner.
Matilda Runestedt Eriksson upplevde även att pappan behandlades sämre av personalen –för att han var fånge.
– Jag tycker inte att vi som anhöriga ska behöva lida för att han har levt ett kriminellt liv.
Varje år får justititeminister Beatrice Ask runt 400 brev från dömda. Deras mål: att slippa fängelset. Orsakerna är många. En del anser sig vara oskyldiga, andra har hälsoskäl.
SvD har gått igenom de tre senaste årens nådeansökningar, totalt 1548 stycken. Nära en av tio som söker är över 65 år. Men ytterst få beviljas nåd.
Sju har fått något slags bifall. Två av dem, med kort tid kvar till döden, har fått nåd rakt av. Fyra har delvis fått bifall och fått skjuta på eller göra uppehåll i straffet.
Nåden ligger utanför det vanliga rättssystemet. Ansökningarna hamnar hos en särskild avdelning på justitiedepartementet, som förbereder ärendena för justitieministern. Regeringen säger sedan ja eller nej – men motiveringarna är hemliga.
Breven till Beatrice Ask (M) som SvD läser är inte sällan skrivna av oroliga barn eller partner. Det handlar om anhöriga som har drabbats av både den kriminellas handling, och enligt dem, myndigheternas beslut.
Som frun till en nu avliden man, dömd för rattfylla, som försökte slippa hotet om att åka in på anstalt medan han behandlade sin benmärgscancer.
I korta meningar beskriver han sitt fall. Familjen berättar för SvD att han var dödssjuk redan vid domen. Men hanteringen drog ut på tiden och han dog innan ärendet prövats. ”Det är hemskt galet att man inte tar hänsyn till om man ska dö när som helst”, säger en anhörig.
Christer Karlsson, ordförande för föreningen Kris, tycker att det är beklämmande att så många äldre sitter i fängelse.
– De borde vara på ålderdomshem. Det är ett lite väl hårt klimat för äldre att sitta med ungtupparna. De kan lätt bli rånade, slagna och utnyttjade.
Christer Karlsson känner till flera fall där han ställer sig frågande till varför sökande inte fått bifall.
– Alla borde ha rätt till motiveringar av besluten, och få veta om man anses vara för farlig eller om hälsoskälen inte är tillräckliga.
SvD berättade i går om hur andelen 65-åringar i fängelserna ökar kraftigt. Christer Karlsson vill se särskilda avdelningar för äldre.
– Kriminalvården måste börja ta äldre fångar på allvar och anpassa verksamheten mer.
Justitieminister Beatrice Ask vill inte svara på SvD:s frågor angående kritiken om dålig insyn. På enheten på justititedepartementet som ansvarar för utredningarna förklarar man de låga siffrorna med att nåden ska fungera som en sista säkerhetsventil. Det handlar om en rättighet för regeringen, inte en skyldighet.
Ansvariga tjänstemän säger att det inte finns några egentliga riktlinjer att gå efter när de förbereder ärenden, men att mycket allvarlig sjukdom kan vara en orsak. Regeringen kan även få in information från andra håll, vilket gör att inte ens tjänstemännen känner till hur regeringen resonerat. Ändå säger tjänstemännen att de delvis anpassar sin beredning efter hur regeringen tidigare svarat.
Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, säger att jurister alltid vill se förutsägbarhet. Men hon accepterar hemlighetsmakeriet.
– Eftersom det här ligger vid sidan av rättsmaskineriet och inte utgör någon sista prövning av skuldfrågan, utan utgör statens möjlighet att ex gratia (av barmhärtighet) benåda en person till följd av särskilt ömmande skäl, ser jag inga problem med sekretessen.
Matilda Runestedt Eriksson vet bara att hon tycker att den ständiga övervakningen av hennes pappa fram till hans död var onödig. Och kostsam.
– Han lyftes med en sänglift mellan sängen och rullstolen. Det var inte så att han kunde fly.
