Den globala miljökrisen kräver en reformerad ekonomisk modell, hävdar Stefan Edman (s) och Anders Wijkman (kd) på Brännpunkt den 11 januari. Miljöproblemen kan inte enkelt placeras in på höger-vänsterskalan, enligt Edman och Wijkman. Det krävs tvärpolitiska initiativ för att få balans mellan finanskapital och naturkapital.

Tveklöst krävs tvärpolitiskt samarbete för att lösa den globala miljökrisen. Edman och Wijkman presenterar också flera utmärkta förslag på hur frågan kan drivas framåt.

Däremot finns det skäl att starkt ifrågasätta Edmans och Wijkmans tes att miljöfrågan inte hör hemma i det politiska spänningsfältet mellan höger och vänster. Tvärtom berör miljöpolitiken själva kärnan
i denna konflikt. Miljöpolitik handlar om marknadens gränser.

En effektiv miljöpolitik kräver att politiker vågar sätta gränser för marknaden och styra dess utveckling. Den kräver också att vi är beredda att avstå privata och kortsiktiga fördelar till förmån för gemensam säkerhet. Resurser måste omfördelas, enligt demokratiska och etiska normer som går utöver marknadens logik.

Det är knappast någon slump att de två stora länder i världen som inte har undertecknat Kyotoprotokollet, USA och Australien, båda styrs av högerregeringar som vill begränsa politikens utrymme och öka marknadens makt. Det är inte heller någon slump att Sverige
under socialdemokratiskt styre utvecklades till en av världens mest framgångsrika nationer i kampen mot klimatförändringarna.

Socialdemokratisk miljöpolitik bygger på samma ekonomiska tänkande, som den svenska välfärdsstatsmodellen. Precis som generell välfärdspolitik och starka fackföreningar syftar till att värna det mänskliga kapitalet i en dynamisk och konkurrensutsatt ekonomi, syftar miljöpolitiken till att skydda folkhälsa och naturkapital.

Människor och natur kan inte behandlas som vilka varor som helst. Lagstiftning sätter gränser för miljöfarlig verksamhet. Ekonomiska styrmedel gör det möjligt att utnyttja marknadsdynamiken till miljöns fördel. Socialdemokratisk miljöpolitik är ett uttryck för klassisk progressiv reformpolitik, buren av en stark tro på demokratins möjligheter.

Men det vi hittills har gjort är långtifrån tillräckligt. Även inom socialdemokratin har vi skäl att vara självkritiska. Den globala miljöförstöringen är den svåraste politiska utmaning, som mänskligheten någonsin har ställts inför. Den måste sättas högre upp på den politiska agendan i ett parti som drivs av tron på framsteg, solidaritet och rättvisa.

Men ett ännu tyngre ansvar vilar nu på borgerligheten. Historiskt har mittenpartierna i långa stycken delat socialdemokraternas uppfattning att marknaden måste regleras för att värna miljö och hälsa. Socialliberaler spelade en viktig roll i framväxten av den svenska välfärdsstaten. De gjorde också pionjärinsatser inom naturvården. Bondeförbundet ledde kampen för trygghet och social rättvisa åt landsbygdens folk, i en tid då urbanisering och hård global konkurrens skapade utslagning av människor och regioner. Centern gick en gång i spetsen för en ansvarsfull energipolitik.

Båda partierna växte fram med udden riktad mot högern, som då, liksom nu, systematiskt gynnade överklassens kortsiktiga intressen.

I dag är tonen en annan. Aldrig tidigare har mittenpartierna så villkorslöst underordnat sig högerns agenda. Ökad marknadskonkurrens ses nu som lösningen på de flesta problem, från sjukvård till arbetsmarknad och naturvård.

Folkpartiet har lämnat såväl socialpolitiken som naturvårdspolitiken därhän. Centerpartiet är i dag ett högerparti, med målet att avrusta arbetsrätten och skapa en miljöpolitik bättre anpassad till näringslivet. Och i Anders Wijkmans parti, kristdemokraterna, prioriterar man lägre bensinskatt framför kampen mot klimatförändringarna.

Det är dags att vi talar politiskt klarspråk. Framsteg på miljöpolitikens område kräver att vi utvecklar styrningen av marknadsekonomin, i stället för att avveckla den.

Miljöpolitiken är en del av en övergripande politik för hållbar
utveckling. För att värna såväl det mänskliga kapitalet som naturkapitalet måste vi hitta en rimlig balans mellan marknadens dynamik och det långsiktiga ansvar, som bara kan axlas inom ramen för demokratin.