Det är i den ansedda brittiska medicinska tidskriften The Lancet som de två forskarna Phillipe Grandjean verksam i Danmark och Boston och Philip Landrigan från New York släpper ett av de största och mest oroande hälsolarmen någonsin.

De hävdar att väl kända miljögifter, som till exempel i lösningsmedel och bekämpningsmedel, har en hittills inte uppmärksammad förödande effekt på hjärnans utveckling hos foster och små barn. De menar att denna ”förgiftning” av nervceller skulle kunna knytas till både allvarliga tillstånd som autism, ADHD och utvecklingsstörningar och en allmän nedgång i barns intellektuella förmåga.

Samtidigt påpekar de att det fortfarande finns få vetenskapliga
bevis för denna koppling och därför kräver de omfattade insatser för att ta fram relevanta fakta. Det handlar om att systematiskt undersöka hjärnpåverkan av ett stort antal miljögifter på foster och barn, att begränsa användningen av gifterna och att införa nya gränsvärden för hur och när dessa kemikalier får användas under graviditet och tidiga barnår. De gränsvärden som finns i dag gäller enbart exponering i arbetsmiljön.

Som stöd för sina uppseendeväckande uppgifter har de en systematisk genomgång av befintliga data vad gäller miljögifter och påvisad effekt på hjärnan hos vuxna människor. De har inte
tagit med undersökningar på enbart försöksdjur. Deras tes är att om ett miljögift påverkar hjärnan hos vuxna är risken för skador på en hjärna som håller på att utvecklas under fostertiden och ett par år efter födelsen ännu större eftersom hjärnan då är mycket mer sårbar och känslig. Men det är skador som är svåra att upptäcka. De talar därför om en ”tyst pandemi” (världsepidemi).

I artikeln räknar de upp 202 sådana miljögifter: det största antalet är metaller, lösningsmedel och bekämpningsmedel. Om också de ämnen som visat samma utslag enbart i djurtester tas med ökar antalet till över 1 000.

De beskriver därefter främst fem substanser där kunskapen om hjärnpåverkan är störst: bly, kvicksilver, arsenik, PCB och toluen. För åtminstone bly och kvicksilver finns en klar enighet om negativ hjärnpåverkan och vissa insatser har gjorts för att minska barnens exponering, främst att bly tagits bort från bensinen. Alldeles för sent, tycker dock forskarna.

När det gäller bly redovisar de en studie från 1982 som visar att blyutsläppen från bensinen mellan 1960 och 1980 kan ha halverat
antalet barn med högsta IQ och ökat antalet på lägre nivåer i USA. Den främsta effekten av detta är minskad ekonomisk produktivitet i samhället och därmed, menar forskarna, är miljöhotet mot barnens hjärnor inte bara ett mänskligt problem utan en stor och dyr börda för samhället.

– Egentligen inte särskilt överraskande. Detta är relevanta data som de flesta håller med om i dag, säger toxikologen Sten Flodström på Kemikalieinspektionen om larmrapporten.
Han instämmer i kraven på ökade testningar och att sätta barnen i centrum och hänvisar till att den nya EU-lagstiftningen Reach är ett bra första steg.

Björn Kadesjö, barnläkare och utredare av ADHD, anser också att studien är seriös och bör tas på allvar. Han pekar särskilt på riskerna i fattiga länder med dålig miljö.

Lars Olson, ledande hjärnforskare i Stockholm, menar att det måste fastställas hur foster och barn kan tänkas komma i kontakt med dessa miljögifter och han påpekar också att hjärnan har en stor förmåga att kompensera sig för skador.