Norrländska metallarbetare är det nya svarta. Nyvalde vänsterledaren Jonas Sjöstedt har jobbat på Volvo lastvagnar i Umeå.

Och Stefan Löfven, som kröns till S-ledare på fredag, är facklig ordförande för drygt 350 000 metallare och har varit svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Men de här två partiledarna behövs egentligen inte för att föra upp metallarbetarna på den politiska agendan. Statsminister Fredrik Reinfeldt talar nästan aldrig om sin skattepolitik utan att adressera just metallarna. I varierande sällskap med vårdanställda, poliser eller lärare.

SE OCKSÅ: Enkät: Hur många känner igen Löfven?

”Jag står upp för att en metallarbetare och en busschaufför ska få mer i plånboken när de jobbar” sa Reinfeldt för en dryg vecka sedan, i den partiledardebatt som skulle bli Håkan Juholts sista.

Men det här har varit ett omkväde i Fredrik Reinfeldts retorik ända sedan han blev partiledare för nio år sedan, och lanserade de nya Moderaterna.

Moderaterna presenterar inte ett nytt skatteförslag utan att ha med metallarbetare som exempel på vem som tjänar på det. Det är förstås ingen slump att Moderaterna vänder sig till metallarbetarna eller ”de kvalificerade yrkesarbetarna”.

Metallarbetarna är helt enkelt en av de grupper som moderaternas förflyttning mot den politiska mitten har syftat till att erövra. Strategin har också varit framgångsrikt senaste valen.

SvD:s Göran Eriksson

Förhoppningen är att relativt välavlönade LO-grupper ska lyssna till partiets budskap om att de som jobbar ska ha bättre betalt för det. ”Arbete ska löna sig. Det ska finnas lön för mödan när man anstränger sig i Sverige”, som Reinfeldt formulerar det.

Metallarbetarna är helt enkelt en av de grupper som moderaternas förflyttning mot den politiska mitten har syftat till att erövra. Strategin har också varit framgångsrikt senaste valen.

2002 röstade 59 procent av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna, åtta år senare hade andelen sjunkit till 51 procent. Moderaterna ökade under samma period sin andel av LO-medlemmarnas röster från fyra procent till 16.

När S-ledningen väljer Stefan Löfven som partiledare är det troligen inte för att man är övertygad om att han kan vinna en valrörelse mot Moderaterna. Partiets verkställande utskott verkar i stället ha prioriterat den för dagen viktigaste uppgiften: att hålla ihop Socialdemokraterna.

Stefan Löfven välkomnas i de flesta läger och gifter personligen samman facket med partiet. Därmed kan den politiska spänningen mellan arbetarrörelsens två grenar väntas minska.

Efter några uppslitande år med först Mona Sahlin och sedan Håkan Juholt anses Löfven vara den medicin som partiet behöver. Och då är S-ledningen beredd att leva med Löfvens uppenbara brister: att han saknar regeringserfarenhet, att han inte kan det parlamentariska hantverket och att han egentligen är ganska oprövad som politiker och debattör på toppnivå.

Om Stefan Löfven inte vore så djupt fackligt förankrad skulle han i flera avseenden rankas som högersosse. Han är utpräglat industrivänlig, kritisk till kärnkraftsavvecklingen samt engagerad EU- och euroförespråkare.

Han slåss för den svenska försvarsindustrin, och skrev som Metallbas på ett kontroversiellt avtal för att rädda jobben under finanskrisen. Han är en facklig förnyare och var en av dem som utvecklade Mona Sahlins välfärdspolitik.

Mycket riktigt har Stefan Löfven också, i alla fall fram till nu, varit Socialdemokraten som de borgerliga opinionsbildarna har älskat att krama. Det skulle förstås kunna vara oroväckande för Moderaterna, om Stefan Löfven är mannen som vrider Socialdemokraterna mot mitten.

Men det är långt ifrån givet att det kommer att bli Stefan Löfvens politiska profil som partiledare, i alla fall inte på kort sikt. Hans mandat innebär framför allt att han ska hela partiet, inte utmana det politiskt.

Det betyder sannolikt att Löfven kommer att stå för en ganska traditionell socialdemokratisk politik, på centrala områden. Men han borde ändå ha en del förutsättningar att utmana regeringen.

Dels borde Stefan Löfven kunna tala med trovärdighet på det avgörande område där Socialdemokraterna har tappat väljarnas förtroende de senaste valen: jobbfrågan. Och den angränsande näringspolitiken.

Dessutom borde han ju kunna ge Fredrik Reinfeldt en match som talesman för metallarbetarna. Och kanske locka tillbaka en del LO-väljare till socialdemokratin.

.

SE OCKSÅ: Enkät: Hur många känner igen Löfven?