De skapades som läkemedel mot tillväxtrubbningar, njursvikt och tumörsjukdomar. Sedan blev tillväxt- och peptidhormonerna idrottsvärldens mest förbjudna dopingpreparat.
Och precis som dessa gentekniskt utvecklade läkemedel börjat användas av friska människor för att maximera en förmåga, står vi kanske inför en liknande utveckling med preparat som lindrar depressioner och bromsar alzheimers. Innan dessa kommer ut på marknaden för att få oss att tänka fortare, minnas mer och bli på bättre humör kanske vi bör ställa oss frågan: Är det etiskt försvarbart att friska människor förbättrar sina egenskaper med medicinska medel?
Det är nyaste hedersdoktorn vid Uppsala universitet, professor Thomas H. Murray, som undrar. Han forskar i biomedicinsk etik och är chef för The Hastings center en timmes tågresa från Manhattan.
Vid årsskiftet avslutade han ett stort forskningsprojekt om de etiska problemen med prestationshöjande teknologier inom idrotten. Idrotten med sina specifika regler om ”fair play” och att ”främja fysisk och mental hälsa” är en bra metafor om man vill diskutera utvecklingen av förbättringstekniker på andra plan, menar han.
– Med gentekniken har möjligheten att förbättra vissa egenskaper passerat långt förbi den behandlande medicinens områden, konstaterar Thomas Murray. Jag slår vad om att elitidrottarna kommer att vara de första friska som vill använda gentransfer i prestationshöjande syfte.
Men framtidens förbättringstekniker kommer knappast enbart att handla om att åstadkomma fysiska resultat, tror han. Om antidepressiva medel kan göra fullt friska personer extra ”uppåt” och bromsmediciner för demenssjukdomar får oss att tänka snabbare och minnas bättre – då står vi inför frestelsen att också förbättra våra mentala förmågor.
– Om de kommer ut på marknaden blir de inte lätta att handskas med, menar Thomas Murray. Det är därför vi måste diskutera vilken policy vi ska ha – innan verkligheten överraskar oss ur bakhåll.
Hittills har vi accepterat att människor ska få hjälp när det gäller sjukdom, handikapp och andra funktionsmässiga underlägen.
Thomas Murray menar att det är dags att fråga sig om vi ska acceptera samma insatser bara för att vi vill skaffa oss ett försprång i konkurrensen med andra.
Det är vad åldrande vuxna redan gör när de föryngrar sig genom plastikoperationer. Även om det är en mindre farlig förbättringsteknik än att sätta i sig biosyntetiska hormoner är Thomas Murray ändå kritisk.
– Kosmetiska ingrepp har sociala återverkningar, säger han. När människor vill se yngre ut för att passa in i vad samhället bestämt att skönhet är, deltar de i att påverka synen på vad som är normalt.
Den frågan blir särskilt brännande när det gäller plastikkirurgiska ingrepp på barn. Enligt ett annat av centrets forskningsprojekt (”Surgically shaping children”, 2002) handlar det inte längre om att korrigera gomspalt och obestämbara könsorgan. Föräldrar kan också vilja få sina barn att se mer normala ut genom att operera bort det mongoloida utseeendet vid Down‘s syndrom eller förlänga ben och armar på dvärgar. Det väcker nya etiska frågor.
– Kommer föräldrar att vilja ge tillväxthormon till sina barn bara för att de är tio centimeter kortare än kamraterna? undrar Thomas Murray och drar en parallell till sin etikforskning inom idrotten.
Där upptäckte forskargruppen att förbättringsteknikerna kan skada vår uppfattning om vad som är normalt.
Ytterligare två etiska dilemman kunde utkristalliseras:
• Droger inom idrotten kränker spelets mål och mening, eftersom reglerna om fair play och att befrämja hälsa är centrala. Frågan om tillgång till läkare och dyra preparat blir dessutom en rättvisefråga. Risken är stor att de sociala klyftorna ökar.
• Prestationshöjande medel skapar ett problem med autenticitet, vad som är äkta vara.
Från forskningsresultaten inom idrottsvärlden drar nu Thomas Murray en parallell till arbetslivet och målar upp följande scenario: Tänk dig en extremt konkurrensinriktad advokatfirma med tio nyanställda jurister. De hälsas välkomna, samtidigt som de blir införstådda med att enbart ett par av dem kommer att bli senior partners. Nej, nej, ledningen förordar inga prestationshöjande preparat, även om sådana finns på lager, men övervakar naturligtvis hur bra var och en gör ifrån sig.
– Tävlingen på arbetsmarknaden är precis som inom idrotten – vinna eller försvinna. Om möjligheten finns, är det inte långsökt att tro att folk kommer att vilja förbättra sin mentala förmåga för att bli mer effektiva än kollegerna.
Och så drar Thomas Murray en parallell till det sociala planet igen: Om elitidrottarna vänjer sig vid att ha manipulerade kroppar som experter övervakar för att prestationsmaximeringen ska lyckas, kanske vi också vänjer oss vid att ha manipulerade psyken vars förbättringsmetoder övervakas av experter.
Men vad kommer att hända om vinnaren är den som haft bäst råd med att betala biosyntetiska hormon? Begreppet fair play existerar inte bara i idrottsvärlden, konstaterar han, vi vill att alla kraftmätningar ska stå mellan naturliga mänskliga förmågor.
– Inom idrotten handlar det tydligt om snabbhet, råstyrka och kanske grace, säger Thomas Murray. Men tävlingar går också ut på dygder – som rent spel, laganda, att träna hårt och ha självdisciplin. Vi vill kunna urskilja vinnaren som den som bäst lyckas kombinera dessa naturliga talanger.
Sedan blir han filosofisk – ”det går inte att diskutera idrottsetiken utan att också resa fundamentala mänskliga frågor om mening och vad som gör livet djupt, rikt och fulländat”.
– Idrottens mening är ett slags socialt praktiserande av Aristoteles idé om vad det innebär att låta livet blomstra – inte i betydelsen att vara lycklig, utan att nå fulländning. Det gör man genom att anta stora utmaningar och på så sätt fördjupa livskänslan.
Kan det inte ske med prestationshöjande preparat?
– Om Olympiska spelen skulle bli en tävling mellan människor som befinner sig i medicinsk vård med tillgång till de bästa drogerna – då måste vi vara medvetna om att spelen går ut på att mäta denna skillnad, inte på att utmana de tävlandes naturliga kapacitet.
