Jag provade en burka för några år sedan när jag jobbade på en tv-redaktion. Luften kändes kvalmig inne i det ljusblå tältet. Sikten var begränsad. För att se åt sidorna fick man vända på hela kroppen, för att se var man satte fötterna fick man klämma åt tyget under hakan.

Det var en lättnad att befria sig från den och bli jeanstjej igen.

Att begränsa kvinnors livsrum med hjälp av klädmode är ingen ny idé. Tänk bara på 1800-talets hårt snörda och krinolinklädda överklasskvinnor. Bara en sådan enkel sak som att sträcka sig efter något på matbordet var omöjligt i deras snävt skurna klänningar.

Ändå var kläderna inte den viktigaste frågan för 1800-talets kvinnor. De kämpade för rätten till att studera, arbeta, myndighetsförklaras, äga egendom och att få rösta. Precis som kvinnorna i de strängaste muslimska länder idag lägger sin kraft på rätten till utbildning, sjukvård och arbete. Inte på slöjfrågan.

Trots det har just slöjan blivit ett rött skynke för oss i väst. Belgien och Frankrike har kriminaliserat användande av heltäckande slöja på allmän plats. I Danmark har kvinnor som bär burka eller niqab fått socialbidraget indraget. I Storbritannien driver en parlamentsledamot frågan om förbud och i Sverige motionerade två centerpartistiska riksdagsmän om ett burkaförbud för något år sedan. Deras förslag fick stöd av 96 procent av deltagarna i en webbenkät som Expressen gjorde.

Själv försöker jag påminna mig om jag någonsin har sett en burkaklädd kvinna på någon gata i Sverige. Jag tror faktiskt inte det. Det är inte så konstigt, de är ju inte så många. Bland Frankrikes över fem miljoner muslimer uppskattas burkabärarna till max ett par tusen.

I senaste numret av den feministiska tidskriften Bang varnar genusvetenskapsprofessorn Tiina Rosenberg för kidnapparna, de som i jämställdhetens namn talar om assimilering av invandrade muslimer. Jag tror precis som hon att mot ett sådant resonemang bör man vara på sin vakt.

Förbudsivrarna ser sig gärna som kvinnornas frigörare. Men då finns det mycket viktigare strider att utkämpa än den mot en tygtrasa. Runt 70000 ungdomar i vårt land upplever att de inte själva får välja partner. 8500 av dem är oroliga för att inte själva få välja vem de ska gifta sig med. Jag har själv träffat flickor som trott att de på sommarlovet skulle på semester till hemlandet, men istället blev bortförlovade mot sin vilja. Jag har träffat flickor som är klädda precis som vilken tonåring som helst men som berättar om ett liv under total kontroll. Flickor som inte får gå på skoldisco, inte följa med på skolresor, inte gå på bio utan eskort av en manlig släkting och som blir bestraffade om de inte går direkt hem från skolan.

Burka- och slöjdebatten vilar på en botten av intolerans. Om vi verkligen brydde oss om invandrade kvinnors och flickors frihet borde vi istället ta en diskussion om barns rätt att själva välja sådant som kärlek, kläder, vänner och religion. Och även skärskåda oss själva. Vem tror till exempel att den lilla tio månader gamla bebisen som av stolta föräldrar bärs fram till dopfunten själv har valt sin religion?