Nej, nu är jag trött på detta eviga gnäll om det hårdnande, hjärt- och hänsynslösa mänskliga klimat som sägs utbreda sig i Sverige i allmänhet och i Stockholm i synnerhet. Just detta tycks mig vara en fråga där frasen ”å ena sidan – å andra sidan” bör komma till flitig användning.
Under de drygt trettio år som jag bott utomlands har en del förändrats. Och visst har våldet, speciellt ungdomsvåldet, blivit vanligare och råare, mera skrämmande. Troligen har också drog- och alkoholmissbruket ökat och förekommer i allt yngre åldersgrupper. Var och varannan ”mår dåligt”, i synnerhet unga människor. Allt fler har ”gått i väggen” och/eller är ”utbrända”. Mera elände kunde räknas upp.
Jag varken förnekar eller betvivlar människors upplevelse av ensamhet, utsatthet, smärta, ångest och förtvivlan i ett samhälle där så många har glömt att ”mitt tak är en annans golv” eller där man helst inte vill veta av det. Och visst förstår jag dem som hyser en djup misstro mot världens avsikter och ett ständigt gnagande tvivel om livets mening.
Men å andra sidan... För att börja i det lilla och personliga. Nästan dagligen förundras jag över all vänlig hjälpsamhet som möter mig på mina vandringar i mina kvarter på Kungsholmen.
För tillfället tvingas jag att använda rullator (uppfinnaren av detta hjälpmedel borde för övrigt få alla synders förlåtelse och utnämnas till de handikappades skyddshelgon). Jag hinner knappt fram till butiksdörren som har ett litet, lätt forcerat trappsteg, förrän en hjälpande hand sträcks och öppnar dörren. Unga, vackra och spänstiga, men även äldre och mera tungfotade, expediter springer självmant för att hämta en vara jag frågade efter. Och gör om proceduren utan knot om jag ändrar mig och vill ha något annat.
Riktigt glad, och förhoppningsfull, blev jag då jag läste om personalen på Västra djursjukhuset i Göteborg som på alla hjärtans dag gav gratis vård åt de hemlösas sällskapsdjur. Hundarna, och en och annan katt, fick allt från ett välbehövligt bad och vaccinationer till komplicerade operationer – gratis. Den som kom på idén måste ha förstått vad sällskapsdjuret, som ofta är lika vanvårdat på ytan som dess ägare, betyder för den hemlöse. Hunden, mestadels är det en ju en hund, ger inte bara villkorslös kärlek och närhet åt sin ägare, den är också något av en livlina. När den hemlöse mannen eller kvinnan är nära att ge upp och släppa taget om ett samhälle där ingen vill veta av honom/henne så påminns han av sin hund om att också en hemlös uteliggare kan vara behövd och oersättlig för någon.
I motsats till sina sällskapsdjur har de hemlösa i alla fall ett personnummer och därmed rätt till sjukvård och medicin.
De gömda ”papperslösa” flyktingar som hotas av att bli tillbakasända till krigets helvete, i värsta fall till tortyr och våldtäkt, kan ibland hålla sig gömda. Men skulle de eller deras barn blir sjuka saknar de ett officiellt skyddsnät. För dem finns dock hemliga mottagningar där frivillig sjukvårdspersonal gör vad de kan. Dessa män och kvinnor är levande bevis för att medmänsklighet, barmhärtighet och godhet trots allt lever och frodas i dagens Sverige. När allt är sagt och gjort måste vi kanske lära oss att samhällets rationella och genomtänkta intentioner för medborgarnas välfärd aldrig kan befria oss från det personliga ansvaret för nästan.
